eller Då voro bokarna ljusa (Länken går till Wilhelm Ekelunds dikter – Något att lugna ner sig med när våren känns för hetsig.)

Denna blogg försöker ha utbildning som centralt tema. Jag vill undvika dekorativa bilder och romantiska naturskildringar.

Ändå tränger sig ibland känslorna på och jag är nog en hopplös romantiker. En mycket svensk oförlöst längtan till naturen gör att jag bara måste visa hur vackert det egentligen är. Bekräftelsepundare trivs på Österlen och våren är vår absoluta högsäsong.

För två veckor sedan tog jag en bild av nyutslagna backsippor. Lila, gula och håriga lyste de upp kullarna som fåren snart skulle ta i anspråk.

Nu sträcker sig de utblommade stänglarna mot samma himmel. Fortfarande vackra – men på ett mindre inställsamt sätt.

På stranden nedanför Stenshuvud har vintern varit hårdare än vanligt och flera meter har försvunnit. Trädens rötter är delvis borta och saltvattnet är ingen bra miljö. Ändå växer trädet med rötterna spretande i luften. Kanske har det en hemlig sötvattenreserv någonstans. Fungerar människor på samma sätt? Går det att ersätta rötter? (se där – nu blev det en tråd som pekar mot samhället i alla fall…)

Vid Krivareboden finns spår av ålafiske. Hårt drabbade av fiskestopp och miljöförstöring ligger redskapen upplagda i väntan på bättre tider.

Rost och havsanemoner. Uråldriga fångstmetoder som kräver stora investeringar och kraftfullt samarbete för att få garnen i sjön.

Nu vilar båtarna under presseningarna och ålen äter sig fet i Saragassohavet. Den längtar kanske hem – eller så är det mer korrekt att säga att den är biologiskt programmerad att passera denna kuststräcka i slutet av sommaren. Då möts människa och fisk igen.

Det är svårt att dra upp en båt på stranden när den östliga vinden ligger på och Östersjön bryter. En bra vinsch gör det kanske säkrare, men att vara fiskare har aldrig varit ett tryggt yrke.

På torkställningen ligger några förtorkade nypon. Jag vill komma närmre. Mycket närmre. Kameran hjälper mig att se detaljer som jag tidigare bara iakttagit med förströddhet. Att ”se” genom att göra något främmande. Jag var 19 år när jag först hörde talas om ryska formalister. Sklovskij var en av dem som menade att vi måste bryta med det rutinmässiga för att upptäcka världen. Nu förstår jag vad han menade. Livet handlar inte om att känna igen utan att förundras. Går det att lära ut?