När jag skriver detta protesterar ordbehandlingsprogrammet och markerar ordet ”guldklocka” som felstavat. Jag tolkar tillrättavisningen symboliskt och anar att IT-generationen inte har förstått värdet av denna belöning för 25 års trogen kommunal tjänstgöring.

När jag började jobba som förskollärare 1978 var det ganska hög status i att jobba med små barn och att vara man i yrket. Vi fick mycket uppmuntran – men också en del misstänksamma kommentarer.
– De kommer att bli chefer och göra karriär allesamman, mumlade kvinnor som anade att manssamhällets intresse för barn var av övergående natur. Jag var ganska bestämd och lovade i ett anfall av övermod att bli den förste mannen som pensionerades på fältet. Därefter skulle min aska strös i vattenleksrummet (finns det sådana fortfarande????)

Sedan gick åren och en del lönemässiga motgångar drabbade min generation. När det stora lyftet kom efter tio år skulle de nyanställda prioriteras ”av rekryteringsskäl”. Nästa gång det fanns en pott att fördela var det viktigt ”att utjämna skillnaderna” inom kollektivet. Jag har alltid haft svårt att se sambandet mellan min arbetsinsats och det som ibland kallas den månatliga förolämpningen (lönen) men insåg att det var något som fattades jämfört med andra grupper i samhället.

Därför är det med blandade känslor jag bär min guldklocka. Mycket stolthet och en liten undran. Slutade jag verkligen på grund av den usla lönen – eller har jag blivit det mest fruktade: en karriärist!

Å andra sidan möter jag idag rosenkindade karriärcoacher som helt skamlöst använder ordet karriär. Förra veckan var det någon sorts konferens på Högskolan där deltagarna gick omkring med stora skyltar ”Karriär”. Då längtade jag till 70-talet.

-Vänstern kom tillbaka – allt är förlåtet!