När vi kommer till huset ryker kaminen in. Det är stopp i rökgången och snart luktar allt rök. På två veckor har en fågel lyckats fylla skorstenen med 10 spannar kvistar och vi fylls av motvillig beundran inför prestationen. Men frågan är hur den har kommit på idéen? De första 200 pinnarna har ju bara försvunnit rakt ner i ett oändligt mörker! Till sist blev det ju fullt och fågeln lyckades verkligen sätta bo och lägga ägg ungefär fyra meter ner i skorstenen. (Nej – jag är inte djurvän!)

Kanske är hemligheten att fågeln inte tänker utan är helt programmerad att hålla på tills det räcker. Frågorna om meningsfullhet eller ansträngningens värde är helt bortkastade i en värld där instinkterna regerar. Ett lagom stort hål betyder att djuret är mentalt tvingad att fylla det med kvistar och försöka lägga ägg där.

Jag tror att människan gärna vill beskriva sig som tänkande och att våra liv styrs av medvetna val. Samtidigt kan jag känna ett vagt släktskap med fågeln som släpper ner kvistar i en skorsten och hoppas att något ska fastna. Jag utbildar lärare och tror att skolan är viktig för världens framtid. Allting är förgängligt – allting är möjligt.

Sedan kommer husets ägarinna och förrycker min metafor.
– Det måste vara en kaja som har försökt bygga ett bo och de är så slarviga! Antagligen har kajan lyckats bygga något som liknar ett bo vid skorstensmynningen och lagt sex ägg i det. Men när hon ska ruva avslöjas bristerna i konstruktionen och allt rasar ner i rökgången.

Frågan är om även denna nya bild av händelsen är möjlig att tolka som en metafor för skolan?

Andra bloggar om: skola