I organisationsteori finns försök att mäta kvalitet genom graden av öppenhet. Vad är möjligt att diskutera? Och vad får vi absolut inte prata om? I en teori om lärande organisation finns en romantisk bild av ett pågående samtal och att hierarkierna inte är betydelsefulla när det gäller att värdera tankar.

Någon anonym tjänsteman på Länsstyrelsen beskrev arbetsplatsen som en “tystnadens förvaltning” (länk)och antagligen hade skandalen kring hanteringen av internrevisorn kunnat desarmerats om styrelsen hade lyssnat på fler än ledningen. Nu exploderade nyheten välförtjänt rakt upp i ansiktet på dem som var angelägnast att lägga locket på. De inhyrda konsulterna kunde inte styra utvecklingen. Läxan är tydlig: öppenhet lönar sig – hälsan tiger inte still.

Mina 25 år i förskola var ganska stillsamma. Vi var ofta överens om vad som var viktigt och det fanns en stark vilja i arbetslaget att hitta den minsta gemensamma nämnaren för att komma vidare. Längtan efter harmoni var ibland starkare än lusten att pröva om ett argument verkligen höll. Någon gång var denna koncensualism svårsmält och ofta längtade jag efter lite större öppenhet.

När jag började på högskolan trodde jag att akademin var en sokratisk arena för att i respektlös anda utsätta varje sanning för dess motsats. Det var ganska naivt. Men jag menar fortfarande att det är onödigt tyst. Viktiga frågor avgörs i slutna rum och det är sällan som verkliga rådslag sker där frågor genomlyses förutsättningslöst.

Därför är det med viss bävan jag försöker diskutera frågor om lärares handlingsutrymme/handlingsfrihet med studenter. Frihet och delaktighet innebär ju också ett visst mått av ansvarstagande – och i förlängningen ett möjligt mått av skuld om det går fel.

Min teori är enkel:
1) De som trivs i skolan gillar att lyda
2) De som trivs i skolan väljer ofta att bli lärare
3) De som trivs bäst och gillar att lyda mest – blir ofta lärarutbildare!

Så om vi har ett helt hus fullt av lydiga människor – (som är djupt koncentrerade på att hitta koden för det korrekta) vilket behov av intranät/debattforum finns det då? Antagligen inget alls eftersom varje öppen åsiktsskillnad skulle kunna rubba den ömtåliga harmonin – och bilden av att vi har full kontroll.

Idag var jag på ett möte där vi diskuterade det faktum att vi antagligen är en av norra Europas största arbetsplatser utan intranät. Ett argument var att vi ändå inte har några hemligheter. Ett annat argument är att vi har så många hemligheter att vi till varje pris måste skydda oss mot en ondskefull press som skulle se dessa sprickor som tecken på svaghet.

Kan dessa båda positionerna förenas?