Jag föreläste om datorspel för studenter som går termin 2 och många var oroliga för konsekvenserna av barnens spelande. Samtidigt fanns det starka förhoppningar knytna till nyttan av de s.k. pedagogiska spelen.

För mig är det ett bekymmer att försöka definiera vad som skulle höra till denna grupp och hur vi ska försöka skilja ut dem från övriga. Tidigare var de pedagogiska spelen starkt behavioristiska konstruktioner och spelidén byggde på belöning och (mild) bestraffning. Dessutom var det fokuserade på enkla färdigheter som skulle nötas in.

I denna världsbild är det viktigt att skilja de goda krafterna från de onda och jag tänker på förskolevärlden på 80-talet där de ansvarskännande pedagogerna köpte alla leksaker från ILKA som var garanterat våldsfria och fullständigt ointressanta för varje normalt barn. Har man lagt ett Totte-pussel har man lagt alla…

Så till sist kvarstår frågan vad som skulle vara pedagogiskt och då blir det bråddjupt blixtsnabbt. Vad behöver man lära sig? Vad är viktig kunskap? Hur lär de sig detta?

Mitt personliga svar är att det absolut mest pedagogiska spel (i betydelsen högst lärandepotential) är Fia med knuff. Det har moment som innnefattar

Färger
Matematik
Turtagning
Samarbete
Öga-hand-koordination

men framför allt innebär spelet (om det spelas på rätt sätt d.v.s. med oblyg aggressivitet) en helt oumbärlig grundkurs i konsten att bli besviken. Att ge en smäll och att ta en smäll utan att världen brakar samman. Om vi lyckas lära barnen detta och att efter spelet fortfarande vara vänner – då är utbildning inte förgäves.