Vår i Malmö. Efter en kall helg skiner solen över Gustav Adolfs torg. Vi som har längtat efter våren dröjer oss kvar i solen trots att en snål vind sveper mellan husen. Några har antagligen längtat mer än andra. En ensam gatumusiker erbjuder ett svårsmält alternativ till panflöjter och romskt dragspel. Som ett sista rosslande ur gravens djup sjunger han ohörbara ramsor mellan hårt distade gitarrslingor sipprar ut ur en batteridriven femwattare.  Är det på riktigt? Vad försöker han säga? En gatumuskiker ska behaga sin publik och locka oss att skänka några småslantar för en stund förströelse. Här möter jag något helt annat – eller är det bara jag som inte förstår att även den svartaste depressiv hårdrock vill möta sin publik.

Allt är bättre än replokalens ensamhet.