En blogg riskerar alltid att kantra ner i det privata. Fotoalbum inbjuder till att frossa i nostalgi och jag ska inte slå knut på mig för att motivera bilden på tre glada gossar utanför ett höghus i Bagarmossen någon gång i slutet av femtitalet.

Kanske går det att se mitt spirande intresse för manlighet i den form som en cowboydräkt ger utrymme för. Antagligen är jag mest glad över att jag får vara med min bror Hasse och Leffe som är nästan tre år äldre än jag. Tack vare dem fick jag vara på gården. Hasse blev ingenjör och Leffe balettdansör. Ingen av oss vandrade vidare på den ensliga cowboybanan.

Jag var två år när vi flyttade dit och har svårt att skilja ut vilka minnen som är äkta och vilka som har berättats för mig. Elva våningar och en TV-apparat gav utrymme för oväntade möten och fotbolls-VM 1958 lär ha varit en samlande händelse som bara kan liknas vid VM 1994. Detta var innan TV blev en symbol för ensamhet och passivitet. Vi åt TV-soppa och drack kaffe ur TV-kanna. Jag pratade skånska och det tyckte grannarna var så gulligt att jag ibland fick komma på fester och demonstrera mina diftonger.

-Hur har du kommit till Stockholm lille Mats?
-Jaug haur aukt tauget…
Stort jubel och fritt godis till den dag kom då jag insåg att de roade sig på min bekostnad och valde att svara:
– Jag har rest hit!