von Triers nya film är rolig. En varmhjärtad men beräknande chef försöker lura sina anställda och skyller alla obehagliga beslut på en icke-närvarande direktör som får ta ansvar för besparingar och till sist också det rena sveket när företaget ska säljas. En skådespelare engageras för att möta köparen och cirkusen drar igång när personalen får chansen att möta den som de tror är “direktören för det hele”.

Filmen handlar om personligt ansvar och chefens behov att vara populär hos personalen. Bakom den gemytliga omtänksamheten vilar ett dolt svek och behovet av en syndabock är stort. Skådespelaren går med stor energi in i spelet – men drabbas till slut av något som liknar samvetskval.

OK – går det att jämföra detta med lärarens position – eller t.o.m. lärarutbildarens? Jag menar att vi försöker skapa lojalitetsband till studenterna som ibland är falska och farliga. Utifrån bilden av “den goda skolan” utövar vi en makt som inte alltid är rationell eller möjlig att beskriva.

Det är då vi behöver en bild av högre makt som befriar oss från ansvar. Direktören för det hele tar gestalt i form av Högskoleverket och det tycks inte finns någon gräns för hur mycket vi är beredda att anpassa oss inför hotet om att utsättas för Franke & co:s kritik.

När kraven blir alltför motstridiga och uppenbart farliga för en professionsutbildnings grundläggande värde – då är det skönt att hänvisa ansvaret till någon annan stans.

Hur slutar filmen? Se den!