Jag läser en antologi som heter ”Normalitetens förhandling och förvandling”. Ämnet fångar mig och jag kan ofta se hur vi på Lärarutbildningen förvaltar denna uppblåsta tradition av självgod omedveten normativitet. Makthavarna ser ju inte makten – den finns där som en fin parfym i salongen. Som ett osynligt band och en dold överenskommelse. Vi pratar inte gärna om normer som ett resultat av förhandlingar.

Därför är det uppfriskande att två av mina nya chefer deltar i antologin. Det vore förmätet att recensera deras insatser men jag vill gärna kommentera Maria Sundkvists text om Pippi Långstrump. Utgångspunkten är året 1945 då tre författare som fick stor betydelse för barnlitteraturen i Sverige debuterar.

Lennart Hellsing behandlas ganska styvmoderligt och även om ”Katten blåser i silverhorn” är en ganska konventionell bok känns det lite orättvist att behandla ett magnifikt författarskap utifrån denna. Snart skulle Hellsing vända upp och ner på normerna med Nyfiken i en strut och Bagare Bengtsson. Ur ett större perspektiv är det lite sorgligt att Astrid Lindgrens filmer rullar i miljonupplagor när dagens lärarstudenter inte förstår Hellsings absurda humor. Någon modig genusvetare borde undersöka om (och varför) det brutala och groteska i visorna har marginaliserats av den kvinnliga personalen i skola och förskola? På sextitalet sjöng vi nästan enbart hellsingsånger. De har ersatts av betydligt smetigare visor och Tegnérs mossiga visor trallas åter glatt.

Tove Janssons första bok om Muminfamiljen är naturligtvis en tacksam och gåtfull värld att tolka för en historiker. Den lilla familjen som lever i skuggan av de stora händelserna. Den hotade idyllen och den stora faran som stryker förbi och fryser marken till is. Modern som källa till värme. Det är liksom ytterst småborgerligt och fullständigt omskakande samtidigt. Stor konst helt enkelt.

Texten fokuserar därefter på Pippi som ses som en spegling av tendenser i tiden – samtidigt som litteraturen också skapar sin tids föreställningar om barn och barndom. Frågan om tolkningens tidsbundenhet diskuteras också och vi kan fundera över om vår tids läsning av Pippi har några likheter med hur den tidens publik tolkade henne. Då var hon det uppfriskande motståndet i en konventionell småborgerlig idyll. Men vem är Pippi idag? Finns det något kvar av den revolutionära glöd som bl.a. fick stora delar av det litterära etablissemanget att förfasa sig? Eller är hennes avvikelser enbart en pittoresk kittling som Tommy och Annika sysselsätter sig med på sin väg in i vuxenvärldens normalitet. En sorts Karlsson på taket av obestämt mytologiskt ursprung?

Eller är Pippi verkligen ett barn – sårbar och utlämnad till fru Slettengrens uppfostringsförsök, Prussiluskans försök att ta makten över henne och skolfrökens pedagogiska omsorger. Hennes utsatthet känns inte helt äkta och vi skrattar gärna åt poliserna som tror att de kan ta fast henne.

Pippi är också en person som klarar sig själv ekonomiskt och socialt. Moraliskt stark och ett föredöme på nästan alla plan. Sundkvist väljer att tolka Pippi som ”vuxen” och distanserar sig därmed från ”det avvikande barnet”. Då blir Pippi den perfekta moderna föräldern som befriad från plikter ägnar sin energi åt att göra livet lätt för Tommy och Annika. Skämmer bort dem med presenter och uppmärksamhet.

Problemen med att se Pippi som ett barn är många. Först av allt är det en nästan olidlig romantisering och ideologisering av autonomi och styrka. Det kompetenta barnet har i många familjer utvecklats till en förtryckande norm som tvingar in barnet i brådmogenhet. Tjolahopp vad det går när vi slängde ut det beroende barnet och skapade ett nytt ideal.
Kvinnorörelsen och vänstern slåss om att krama ihjäl denna lilla figur som skulle förändra världen genom sin normativa styrka och godhet. Hon reduceras till en symbol och förväntas leda massorna som en god förebild för den moderna kvinnan. Den individuella revolten som massrörelse?

Kanske fyller hon en verklig funktion för de som behöver goda förebilder – men jag önskar att det fanns en liten gnutta känslighet och sårbarhet bakom de beskäftiga upptågen. Som lärare fasar jag inför tanken på att möta all denna självupptagna individualism inom klassrummets ramar.

Det räckte med att se Zlatan i mössa på presskonferens för att ana vidden av det respektlösa barn som 40-talets kritiker varnade för.