Nu har jag bloggat i två veckor. Det har varit kul men jag är fortfarande osäker på vad det här är för genre egentligen. Det är inte privat –men alluderar ändå någon form av äkthet och närvaro. Den manipulativa är svårt att förneka. Jag väljer hur jag vill framställa mig.

Idén var från början en motsvarighet till de studentbloggar som finns på Malmö högskolas hemsida. Jag var nyfiken på om det var etiskt möjligt att skriva något i glappet mellan det officiella och det personliga utan att lämna ut vänner och arbetskamrater.

Dessutom ville jag närma mig reflektionsbegreppet från ett annat håll än det renodlat subjektiva. Jag försöker tänka i nivåer:

1) Att skriva för sig själv om helt privata upplevelser. Det absolut personliga som ingen annan borde vara intresserad av – men hur skrev Ekelöf : ”Det som är botten i dig är också botten i andra…” Problemet är att ett grävande i det privata riskerar att reducera upplevelserna. Skrivandet skapar en distans till de egna erfarenheterna som reducerar dem till språkliga företeelser. Vill du vara en betraktare i ditt eget liv?

2) Att skriva om saker som andra också känner till i en form som enbart de direkt berörda deltar i. Lärare reflekterar tillsammans och jämför sina erfarenheter är en känd form av kollegial skolutveckling som bygger på vänskaplighet och goda relationer. Slutenheten är en förutsättning för att kunna vara ärlig då yrkesrollen förutsätter en viss form av trosvisshet. Tvivel gör omgivningen nervös.

3) Att skriva om allmänna företeelser i en form som inbjuder publikt samtal. Detta är kanske nytt och i högsta grad pretentiöst. Ingen redaktör har bedömt textens värde och alla (eller ingen) är inbjuden att delta i samtalet. Jag tänker att min blogg är en kollektiv publik självreflektion – som bejakar det faktum att lärare är offentliga personer. Frågan om varför och för vem är inte centrala. Värdet är i högsta grad förhandlingsbart.