Jag har varit på fortbildning. I ett rundabordssamtal har företrädare för de sex enheterna förklarat vad som egentligen menas med vetenskaplighet. Samförståndet var djupt och innerligt och ivern att vara varandra till lags kändes betryggande. (Om man nu inte är misstänksam mot den här koncensualismen som egentligen står i skarp konflikt med det som man skulle kunna kalla ett kritiskt förhållningssätt). Jag är naturligtvis glad över att vi är så milda i tonen mot varandra mellan enheterna – men nu framstår vetenskapssamhället som närmast monolitiskt. Inga sprickor i fasaden här inte! Jag skulle föredra ett upplägg som demonstrera de maktkamper som försigår under ytan. Helst ingen pajkastning – men gärna något som antyder att det finns utrymme för förhandling. Alternativet är att vi alla är passagerare på den stora goda atlantångaren som för oss mot det harmoniska landet framtiden. Under ytan pyr normativiteten och den traditionen slänger vi inte av oss utan omfattande kompensationer. Om vi inte får säga hur det ska vara – vad ska vi då prata om?

Debattledaren var ytterst beredvillig och ställda milda retoriska frågor som alla gärna höll med om. Mina tankar gick till den gamle lokalradioreportern Walde Bengtsson som ofta ställde frågor typ: “Det är inte så att du anser att det är viktigt att värma upp ordentligt och ta på sig dubbla vantar innan du går ut och gör ett nytt rekordförsök i kula som ju de flesta anser är en väldigt viktig gren och där vi har stora chanser i SM som går i Nässjö om tre veckor…”

En allvarligare fundering gäller den av deltagarna som menade att vetenskapligheten är ett sätt att höja lärarkårens status. Vi skulle s.a.s. “ha på fötterna” i mötet med föräldrar och makthavare.

Jag tänker på det ljuva sextitalet då den vetenskaplige läraren dök upp – starkt förankrad i positivism och behaviourism. Den rätta vetenskapligt beprövade metoden var lösningen på den tidens problem. Läromedlen var i princip “lärarsäkra” och lärarens roll var att dela ut instuderingsmaterialet och rätta prov. Idag skulle vi kanske kalla det evidensbasering – men tendensen är nog att forskningen alltmer har gått mot en postmodern anda och att det finns en misstro mot den stora Metoden som löser alla problem. Vi lever i motsägelsernas tid och en central kompetens idag är att hantera komplexitet. Frågan är om denna färdighet ger status i en tid då riksdagsmajoriteten tycks vilja återinföra diciplinering och sortering som skolans huvuduppgifter.

Min undran är alltså om lärarkårens längtan efter status och samhälleligt erkännande går genom ett förvetenskapligande av professionsutbildning. Mats Alvesson har skrivit kritiskt om detta fenomen och menar att det är ett pompöst och samhällsekonomiskt oförsvarbart själbedrägeri.