Jag var på fest hos grannen igår och vi pratade om chefskulturer. Min kamrat menade att på hennes arbetsplats är det tradition att chefen kommer först, går sist, vet vad alla håller på med, bekräftar alla utsvultna jag, lagar kopiatorn och dessutom har en strategisk vision för hur verksamheten ska utvecklas. Jag frågade försiktigt varför de har en sådan organisation – men hon menade att så har det alltid varit och att produktionen behövde sådana här offervilliga chefspersoner. (Men att hon gjorde mer nytta i andra funktioner – vilket är en annan diskussion) Jag antydde nog att de hade en korkad organisation…

Jag har aldrig gillat när någon tar ansvar för vad jag gör och blir ofta beklämd när arbetskamrater beklagar sig över brist på styrning och kontroll. Låt mig vara ifred – men tala om när jag har gått över gränsen för det som ryms inom mitt tjänstemanna ansvar (helst lite tidigare.

Går dessa tankar att tillämpa på lärarens förhållande till studenterna. Först planera kursen och förstå kursplan, lägga schema, hitta litteratur som de kanske har nytta av, se till att kursen passar in i huvudämnet, se till att undervisningen blir varierad och examinationsformerna utmanande, lösa konflikter i basgrupperna, ge respons på texter och hela tiden vara så där lagom omhändertagande. Jag anar att denna totala lärarroll har stora likheter med en chefsroll som jag nyss avfärdat som hopplöst förlegad. En lärare som tar ansvar för allt krymper studenternas friutrymme och därmed också deras möjlighet att växa.

Ibland säger jag till studenterna att ”allt som inte är förbjudet är tillåtet” . Det är ett ganska riskabelt påstående…