Igår var jag på avtackning av en kollega som jag jobbat med i nästan 25 år. Man kan bli sentimental för mindre. Vi talade en hel del om hur det var att börja arbeta på förskola i slutet av 70-talet. Medelåldern låg runt 23 år. Chefen var nästan 30 och absolut jättegammal. Vi var fyllda av själförtroende – sådant som läroplaner och styrning låg långt i framtiden. När jag räknar hastigt så fanns det nog en hel del ambition hos gänget och ungefär hälften blev rektorer – det hade vi nog inte planerat..Det var mer världen än skolan som skulle erövras…

Vi brottades med frågan: när är det dags att gå vidare? Ingen vill ju svika sin arbetsplats och barnen. I en värld som har relationer som överordnad ideologi är karriärism det ultimata brottet. Fanns det utrymme för att utvecklas på arbetsplatsen eller var det nödvändigt att flytta för att våga förändras?

Jag vet bara att jag presenterar mig så här: Jag heter Mats, är förskollärare, men arbetar som lärarutbildare.

De som talar som att vara förskollärare “i botten” borde sänkas till motsvarande ställe i Nybroviken.

I postmodern anda är det möjligt att laborera med motstridiga och överlappande identiteter. Jag har svårt att skiljas från tanken på att det är viktigt med en kärna.