Hur tänkte jag när jag bestämde mig för att pröva det här med blogg? Det kan ju inte vara så primitivt att jag vill ha allt som Carl Bildt har – inte heller tror jag att min exhibitionism behöver gödas ytterligare. Kollegerna undrar försiktigt om det kommer att bli tvång på att blogga på enheten. Jag svarar undvikande och hänvisar till infogruppen… Vi diskuterar ofta förhållandet mellan den korrekta lärarrollen och det mer oförutsägbara privata. Bloggen innebär ett utforskande av detta utrymme – helt ofarligt är det naturligtvis inte. Tjänstemannens dunkla börda av neutralitet borde tygla de värsta infallen – men hur kan vi uppmuntra studenterna att vara modiga och testa gränser om vi inte delar med oss av våra tankar och tvivel?

När jag går förbi Orkanen ser jag en blank reflekterande kropp. Sluten och avvisande. Men med en mystisk lockelse bakom de skiftande spegelbilderna. på samma sätt är det ett äventyr att gå i korridorerna och se lärare som viftar med armarna bakom glasrutorna. Som hjälplösa fiskar i ett syrefattigt akvarium kippar de efter luft i sina försök att beröra studenterna. Säkert är stämningen helt annorlunda i klassrummet – som ju faktiskt har ett ljudspår också. Poängen är att den slutna avvisande kroppen och den kämpande läraren är två sidor av samma utbildning. Den officiella retoriken om utbildnings betydelse är en del av det moderna projektet – den viftande läraren som bara finns till i det direkta mötet med studenterna är den egentliga utbildningen. Går dessa bilder att förena?

Det finns en frestelse i att skriva intellektuella inlägg som riktar sig till de med samma intressen som jag själv. Men då är det väl ingen blogg? Eller finns det ingen form – och därmed ingen mall för värdering av de olika bloggarna… Jag tror att en del kolleger är oroliga för den prestationsinriktade delen av bloggskrivande. Orden ska vara kloka och väl övervägda innan de skrivs ned. Skräcken för feltolkning (eller ännu värre – fel åsikt) är varje bloggares största fiende. Mitt mål är att romantisera missförståndet och mytologisera stavfelen