Jag har tidigare diskuterat Kvinnolobbyns utskick till landets gymnasister. Länk
Nu recenserar Amanda Svensson boken.
Hade det inte varit uppiggande, och mer diskussionsstimulerande, om man istället för en glädjens budbärare och frälsare skickat ut en riktigt sur och jävlig tjatfeminist i skolorna? En ful bråkfeminist? En provokatör? Eller bara någon med modet att säga sanningen kring en av power-feminismens största lögner: Nej, jag använder inte läppglans ”för min egen skull”, jag använder läppglans för att det finns ett patriarkat som tvingar kvinnor att göra allt i sin makt för att inte bli stämplade som fula, arga och bittra.
Jag tolkar slutklämmen som att det är dags att lämna offerretoriken.
Tysta tankar 
Detta har ju uppmärksammats utomlands på flera ställen. Det skapar förvåning och moteld. Denna artikel i telegraph är bra
http://www.telegraph.co.uk/men/thinking-man/boys-should-have-the-right-to-say-no-to-feminism/
Ett enkelt påpekande. Att ha rätt att säga mej till feminism. Men en rätt som svenska pojkar tydligen inte har. Detta måste gå att jämföra med religion för typ 200 år sedan. Pojkarnas arvsynd och medlet att bli bättre, denna nya religion. Och denna omöjlighet att få säga nej, att inte få säga att man inte tror. Istället får man bära med sig sin arvsynd, du kan tro hur mycket du vill, du kan vara hur religiös du än vill, du kan göra hur mycket gått du än vill. Arvsynden finns kvar.
LikeLike
Tänk hur fel det kan bli. Läppglansen är varken för en själv eller ännu mindre av patriarkatet tvingande. Det tredje alternativet är betydligt mer sannolikt.
Partnervalsstatus och kvinnlig konkurrens allt med syftet att kunna föda fram den bästa möjliga avkomman.
Här betonas att “icke läppglans” är en variant av “läppglans”.
LikeLike
Man kan befara att Amanda S. istället menar: mediefeministen X får spela argt och uppkäftigt offer hur mycket hon vill men ni (killar, män eller andra som inte köper det hon säger) får inte käfta emot på riktigt, får inte vara kritiska i sak, för då bryter ni mot kontraktet. Även den som ropar “jag är inget litet offer!” kan alltid framställa sig som *förtryckt*, åtminstone f d förtryckt eller potentiellt förtryckt. Om man har backning av rätt gäng, vill säga.
Chimamanda kommer f ö från en mycket privilegierad bakgrund, både om man tittar på hennes familj i hemlandet Nigeria och hennes utbildning på amerikanska elituniversitet, men hon förtröttas inte att framställa sig som chict offer på ett sätt vi alla känner igen.
LikeLike
Så hon använder läppglans för att patriarkatet har lurat henne att man ska vara attraktiv och fin? Underbart hur liten kontakt de har med sina biologiska drifter och därför är total slav under dem. Hon använder läppglans för att se kåt och fertil ut, så att hon kan bli vald av en attraktiv man istället för att själv behöva välja en mindre attraktiv man. Eller som det polygama flockdjur vi historiskt är får vara förstafru till en stor jägare. De är ofta så oförberedda på sina biologiska beteenden att de måste försöka hitta socialkonstruktivistiska strukturella förklaringar till dem. Har pratat med en del och de “bara blir” arga, kära, kåta osv. samtidigt som de kan säga “vi blir kära i vem vi vill”.
Inte undra på att de lever frustrerande liv.
LikeLike
Strukturerna!
Ibland känns det som att du inte har den rätta respekten för strukturerna.
LikeLike
Min respekt för “osynliga strukturer” är definitivt obefintlig. Om man hävdar att det finns strukturer, t ex att kvinnor som har fler partners kallas horor av män, får empiriskt visa det. På ett repeterbart falsifierbart sätt. Lite postmodernistisk inkänning med sina vänner håller inte. Sen måste man visa kausaliteten av strukturen. Om man hävdar att patriarkatet strukturellt lär pojkar att bruka våld för att få makt, får visa varför strukturerna inte verkar fungera på majoriteten som inte brukar våld.
LikeLike
Jag är milt avvaktande till dem. Det är ju lättare att se hur andra påverkas – själv hävdar jag en viss förmåga att höja mig över strukturernas påverkan.
LikeLike
Håller med, AV. Ledarskribenter eller krönikörer som kör med “alla mina kompisar säger när vi ses på stamfiket…” eller “det har varit lavin i inboxen och alla tycker så här….” bockar jag av direkt som lallare. Åtminstone när det handlar om frågor av någon betydelse, eller samhällsfrågor. Den sortens narrativ är helt värdelösa som argument, dessutom är den typen av hänvisningar till vad skribentens kompisar och kolleger *säger* ofta en ursäkt för att kunna slösa med litet häftigare emotionell färgläggning än vad som går att krama fram genom att resonera närmare själva de händelser det handlar om. Eller att köra in parafraser som ska se ut som direkta citat och tumla om läsaren.
LikeLike
Det har blivit svårare att orientera sig bland alla dessa krönikor, ledare, debattartiklar och insändare.
Jag tror vi bevittnar genrernas sammanbrott och i väntan på de nya hierarkierna så återstår blott att hålla sig i spiskroken.
LikeLike
Det är en klar tendens att många skribenter jobbar med ett mycket mer aktivt JAG som står långt fram i texten, gör stora självhärliga gester, påfåglar runt och plirar med ögonen mot läsaren – och som ofta hoppar över det mesta som kan kallas analys eller prövning av hypoteser. Idén är att du som läsare ska köpa denna persona av skribenten, deras flow eller deras narrativ, snarare än att ta dig igenom några argument.
Jag är övertygad om att många på redaktionerna vet att det här ofta är skräp eller halvdant gjord retorik, men det är vad man har råd med och vad som säljer, och då muckar man inte emot.
LikeLike
Men nästa år blir det bättre?
Jag hör till de obotliga optimisterna.
LikeLike
Tror i alla fall att det är ganska många som ser igenom det här, och de flesta av dem är inte “näthatare” på något sätt. Någonstans måste det komma ett läge där reaktionen på det här medieklimatet får ordentlig fart och röst(er).
LikeLike