Är svenska studenter extremt normativa?

Jag läser en text i DN som skakar om mig:

Det är mycket vanligt att studenter driver den sortens anakronistiska svar i riktning mot moraliska omdömen. De klassiska författarna läxas upp för att de berömmer krig, för att de inte tillräckligt stöder arbetarklassen, för att de tjänar patriarkatet, för att de förtrycker minoriteter etcetera. Det är förstås naturligt och oundvikligt att relatera gamla texter till våra samtida moraliska normer – som Gadamer visar kan vi i vår förståelseprocess inte ställa oss utanför vår egen horisont och dess etiska distinktioner. Men våra svar måste samtidigt inbegripa självreflekterande frågor. Den kritik mina studenter vid Stockholms universitet brukar formulera mot antika och medeltida författare bygger i regel på begrepp som konstruerades minst tusen år efter de berörda författarnas död. Studenter öppnar alltför sällan den sortens metareflektion. I deras ögon är de gamla författarna helt enkelt onda eller dumma.

Tyvärr bekräftar mina erfarenheter författarens funderingar. Det värsta är att jag är en del av det system som skapat dessa monster.

 

august strindberg

“Hur jag slutade ängslas och lärde mig att älska nationella provet i historia”

Välkomna till professorsföreläsningen med vår nya professor i historia med inriktning mot historiedidaktik vid Fakulteten för lärande och samhälle Per Eliasson, måndagen den 8/4, kl 16.15-17.00, i D222.
Föreläsningens titel är “Hur jag slutade ängslas och lärde mig att älska nationella provet i historia”.

Jag gillar Per och om han säger att det är bra med nationella prov i historia – då tror jag på honom!
pers

Någonting har hänt på #gräv12

För oss som inte var där framstår det som bara underligt. Journalistprismottagaren @mymlan avbryter debatter och hyllas i sociala medier – är det verkligen demokrati?

Jag vill inte att politiken ska reduceras till att vara för eller mot Maria Sveland.

Från Flamman:

När feminismen betraktas som en, blir den samtidigt sårbar. Ett tv-program, kritik mot en forskare, ett rättsfall och hela den sköra feminismen tycks vackla och falla. Bristen på pluralism gör feminismen så utsatt att all kritik uppfattas som hot. Inbäddad i en medelklassmiljö där alla lever och tycker lika, ser inte Maria Sveland att det egentligen inte existerar någon feminism, utan en rad feminismer. Motsatsen kallas sekt eller barnsjukdom. Och feminismen måste våga höja många olika sorters röster för att höras, för då låter det så mycket högre och med större trovärdighet.
När Maria Sveland i Hatet analyserar antifeminismen och hatet skapar hon också, medvetet eller inte, en feministisk kanon. Problemet är att det gör många av oss till kättare.