Jag läser Lpfö98 (s.13) och häpnar:

Arbetslaget ska
• visa respekt för föräldrarna och känna (min kursivering) ansvar för att det utvecklas en tillitsfull relation mellan förskolans personal och barnens familjer,

Frågan är hur jag ska förhålla mig till den här texten? Det känns fel att klaga över studenternas normativa tänkande när läroplanen går ner på känslonivå?

Uppdatering:

Pedagogiska magasinet har en spännande artikel om ansvar

I många länder tenderar fokus på det ålagda ansvaret att öka. Det som då förbises är lärares upplevda ansvar, som går utöver det sociala och handlar om hur unika människor upplever möten med andra. Även om det upplevda ansvaret är mer oberäkneligt har det fördelen att inte sätta kunskap som en sköld mot engagemang. Det sätter också fingret på hur våra handlingar påverkar andras, oavsett vad vi har lärt oss, och möjliggör uppmärksamhet på vad som händer mellan konkreta människor i konkreta möten. Ett ökat fokus
på lärares ålagda ansvar och en vidgning av det kan paradoxalt nog få till följd att lärare bara tar ansvar för det de kan hållas ansvariga för (av andra) och snäva in det upplevda ansvaret (som man själv upplever i mötet med andra). Som pedagogikforskarna Tone Dyrdal Solbrekke och Tomas Englund beskriver det blir det då omöjligt att diskutera de delar av lärares ansvarstagande som inte kan mätas och ställas till ansvar för i termer av professionellt ansvar. De delarna hänförs i stället till den personliga domänen där de riskerar att osynliggöras.