Det här är nästan för bra.
ClipArt för skolbruk
2
Monthly Archives: January 2013
Smauland!
Det handlar om kalmaritiska – dialekten som gud glömde.
Uttalsguide till kalmaritiska
Kalmar … kialmah
Fjärrvärmeverk … fjävämevääk
Varm korv … vaam kååv
Varm korv med bröd … vaam kååv me böd
Cykelnyckel … cykelennyckelen
Torskfärs … tåskfääs
Hamburgare med bostongurka … hamböae me båstångööka
Sport … spått
Spott … spått
Larmtorget (centralt torg i Kalmar) … Laaaaaaaamtåjet
Och så vidare … å de då va
Skynda dig … fjatta peå littä
Datorn … dautan
Mormor … måmå
Farmor … famå
Kalmar FF … KALMAR FF
Jag har saknat Claes Fürstenbergs krönikor!
Jag träffar Dylanmannen…
…och förstår precis vad Hanna Fahl försöker säga.
Det är något villkorslöst över kärleken till Bob som lockar och skrämmer.
Jag undrar om Fredrik gillar den här versionen?
Ständigt denna nostalgi!
Dagens bild
Den nya sorgsenheten
Jag tycker inte att musiker måste presentera förslag på lösningar – men det här är lite väl uppgivet.
“Håll om mig, bara du finns där…”
Medan världen rasar samman?
Digital ensamhet
Sherry Turkle är en av föregångarna när det gäller att diskutera barn och datorer. Hon hör inte till de inskränktas skara.
Thus my worry for kindergarten-tech: the shiny objects of the digital world encourage a sensibility of constant connection, constant distraction, and never-aloneness. And if you give them to the youngest children, they will encourage that sensibility from the earliest days. This is a way of thinking that goes counter to what we currently believe is good for children: a capacity for independent play, the importance of cultivating the imagination, essentially, developing a love of solitude because it will nurture creativity and relationship.
In our still-recent infatuation with our mobile devices, we seem to think that if we are connected, we’ll never be lonely. But in fact, the truth is quite the opposite. If all we do is compulsively connect, we will be more lonely. And if we don’t teach our children to be alone, they only know how to be lonely.
I worry we have yet to have a conversation about what seems to be a developing “new normal” about the presence of screens in the playroom and kindergarten. When something becomes the new normal, it becomes hard to talk about because it seems like second nature. But it’s time to talk about what we want childhood to accomplish.
Jag väljer att tro på den högre rättvisan
Livet blir enklare så. Jag blir mindre arg och mer fokuserad på sådant jag kan påverka.
Föräldrainflytande på Söder?
Idag har jag rättat tentor där blivande förskollärare presenterat sina tankar om samarbetsformer mellan föräldrar och förskola. Jag är inte säker på att de är förberedda att möta det hårda klimatet på Söders höjder.
Lärarna hinner knappt öppna munnen innan föräldrarna börjar kisa misslynt med blicken, rynka pannorna och ställa kritiska frågor som visar lärarna och framför allt de andra föräldrarna att här sörni, här har ni någon som man inte dribblar med hur som helst.
Så småningom börjar föräldrarna hitta varandra i lysrörsskenet, trigga varandra till ÄNNU vassare frågor, och snart kommer de första spydigheterna; när lärarna presenterar något nytt projekt säger en förälder halvkvävt, men så att alla ska höra, att DET LÅTER MEST SOM ETT SÄTT ATT SPARA PENGAR TYCKER JAG, och de andra skrockar HÖHÖHÖ.
Nej, det handlar inte om att Bidra Med Kritiska Synpunkter. Det handlar om att till varje pris stoppa upp allt som kan påminna om en framåtrörelse, och att framhäva sig själv.
Om lärarna säger att det här året ska vi satsa på matte börjar någon förälder lägga ut texten om hur illa det står till med barnens historiekunskaper. Och om lärarna skulle säga vet du vad, du har rätt, vi satsar på historia i stället, då skulle snart en farsa invända på hemtrevlig söderdialekt att glömmer vi inte gympan? Ungarna sitter ju så mycket stilla framför datorerna och undersökningar visar att man lär sig effektivare om man får röra på sig emellanåt.
Lärarna, som fortfarande svävar i föreställningen att det ska gå att göra föräldrarna nöjda, antecknar synpunkter som de lovar att föra vidare. Då dröjer det inte länge innan någon förälder säger, okej, nu har vi föräldrar kommit med en massa förslag. Har inte ni LÄRARE några visioner om hur undervisningen ska bedrivas?
HÖHÖHÖ, gillande blickar, där FICK de.
Studenterna är väldigt oskuldsfulla och tror att det går att tillfredställa föräldrarna genom att erbjuda god verksamhet och riklig information. Frågan är väl om föräldrarna verkligen vill ha inflytande och ansvar eller om det är mer lockande att se sig som krävande och kritiska kunder som shoppar i den stora utbildningsbutiken?
Bengt Ohlsson avslutar sin krönika med en underlig eftersläng mot vänstern. Jag tolkar det som en lokal uppgörelse.
What’s on my mind?
Jag fick en länk till den här filmen. Dagen känns lite ljusare.
Tysta tankar 