19 Responses to Lysande krönika av Mikael Ekström i Lärarnas tidning

1. Maths says:

   September 21, 2012 at 8:53 pm

   Det här är bra.

   Efter den helgen slutade jag att ta mig själv på så stort allvar, vilket gjorde att min föräldrakontakt blev bättre. Nu tycker jag bara att det är trevligt att springa på föräldrar.

   Att ta sig själv på för stort allvar är inte bra. Min erfarenhet, vilket verkar vara Mikael Ekströms också, är att man blir så hämmad. Sånt är inte bra i mänskliga möten.

   Professionell, men personlig! 🙂

   LikeLike

   Reply
   • Mats says:

     September 21, 2012 at 10:23 pm

     Man får prova sig fram.

     Lösa skot, tror jag att seglaren skulle ha sagt.

     LikeLike

     Reply
     • Maths says:

       September 22, 2012 at 11:28 am

       När jag har funderat lite kring det här, så tänker jag att det åtminstone för mig var lite svårt att segla med lösa skot när jag var ung. Jag vet att man brukar se ungdomen som en tid av “lössläppthet” eller vad man nu ska kalla det. Men osäker och att inte riktigt ha hittat hem till sig själv gör väl att man har svårt att släppa loss på ett djupare plan.

       Och när man utbildar sig inom ett yrke som mycket handlar om möten med människor, så kan det där ungdomligt prestigefyllda ligga ivägen. Som ung och nyexad har man så mycket att “bevisa”. Så det där med 100% människa är kanske något som skulle vara nyttigt på lärarutbildningen?

       LikeLike

       Reply
     • Mats says:

       September 23, 2012 at 12:01 am

       Ibland möter jag studenter (och kollegor) som är besatta av sin egen godhet. Jag vet inte om det går att utbilda fram en mer avslappnad syn på sig själv?

       I längden är tequila ganska ansträngande.

       LikeLike

       Reply
       • Morrica says:

         September 23, 2012 at 1:30 am

         Winnicott. Jag har sagt det förr och jag säger det igen.

         Good enough.

         Perfektion är det farligaste som finns. Bakom perfektionen gömmer sig de riktigt farliga monstren.

         LikeLike

         Reply
       • Maths says:

         September 23, 2012 at 11:28 am

         Nej, det går nog inte att skapa en utbildning som skapar avslappnade människor. Men kanske går det att skapa en utbildning som i alla fall inte trissar upp folk, som gör dom mer prestigefyllda, rädda och hämmade.

         Men det skulle vara möjligt att göra de unga (och lite äldre) studenterna medvetna om problemet. Att det någonstans, i någon kurs, kunde gå upp ett ljus så folk ser att lärare och förskollärare inte är robotar, maskiner som hanterar bakterieprover i ett labb, utan att det är mänskliga yrken där man med sig själv möter andra människor (om än yngre sådana). Och att man då kan se att det egna jaget kan ligga ivägen för ett möte med den andre. Eller något sånt.

         LikeLike

         Reply
       • Mats says:

         September 23, 2012 at 12:07 pm

         Det låter klokt. Jag länkade till krönikan på studenternas facebookgrupp (där jag ogenerat hänger) och fick en del kommentarer som antydde att en del lärarutbildare arbetade hårt på att bevara sin distans till studentgruppen.

         I vissa skeden av livet kanske det är viktigt – just nu känns de konstigt att föreläsa om närhetens betydelse och autentiska relationer – samtidigt som man döljer sig bakom en professionell mask.

         LikeLike

         Reply
         • Maths says:

           September 23, 2012 at 2:29 pm

           Professionell mask? Låter som du skulle behöva ta en tequila med dina studenter. 😉

           LikeLike
         • Mats says:

           September 23, 2012 at 2:42 pm

           Det räcker bra med att följa diskussionen på facebook – en del har ganska svårt att hantera de här nivåerna när en lärare inte bara är en lärare.

           (Jag tål inte tequila – vem gör det …)

           LikeLike
         • Mats says:

           September 23, 2012 at 2:44 pm

           Vi har nog en olycklig tendens att utforma normativa examinationsfrågor som utgår från formuleringar som:
           – Hur ska du som lärare förhålla dig till…

           LikeLike
         • Morrica says:

           September 23, 2012 at 4:05 pm

           Är det masken i tequilan som är den professionella?

           När är en student inte bara en student? Vi vet att man som lärare ständigt är lärare i sina adepters ögon, hur är det med studenterna? Är de alltid studenter i lärarens ögon, även om man möter dem på väg hem från krogen, mer än salongsberusade entusasiskt hånglande med någon man inte alls väntade sig att se studenten ens småprata socialt med?

           LikeLike
         • Mats says:

           September 23, 2012 at 7:45 pm

           De här positionerna kommer antagligen alltid finas med som en dimension av mötet – kanske som en seg osynliga hinna som gör att kommunikationen inte riktigt blir så autentisk som vi önskar?

           LikeLike
         • Morrica says:

           September 23, 2012 at 8:31 pm

           Du menar, om jag tolkar dig rätt, att vetskapen om att studenten i berusat tillstånd på offentlig plats hånglat upp oväntad person kan lägga sig som en seg hinna som påverkar kommunikationen? Hur kan det komma sig, tro?

           LikeLike
         • Mats says:

           September 23, 2012 at 8:46 pm

           Jag tror även att själva möjligheten till att det skulle kunna ske försvårar kommunikationen. Därför låtsas vi som om det absolut inte skulle kunna hända!

           LikeLike
         • Morrica says:

           September 23, 2012 at 9:57 pm

           Förlåt om jag låter som om jag exotiserar dig, det är absolut inte min mening, men… så fascinerande. Menar du att man helt enkelt har någon outtalad överenskommelse om att inte låtsas om möjligheten att man kan råka möta varandra i högmässan, på krogen eller i porrbutiken?

           Kan inte det i någon mån förklara hur studenterna kan få intrycket av att man behöver beskära sig själv för att klara yrket?

           LikeLike
         • Mats says:

           September 23, 2012 at 10:45 pm

           Jo precis – det är min illa formulerade tes. Innerst inne vet vi att de här överenskommelserna är fåniga och att vi antagligen kommer att misslyckas att leva upp till de högtravande idealen. Just därför klamrar vi oss fast vid dem.

           LikeLike
         • Morrica says:

           September 23, 2012 at 11:27 pm

           Så oerhört fascinerande! Det här förklarar väldigt mycket av det jag stått undrande inför.

           Säg mig, vad skulle hända, tror du, om man bara släppte taget om de här idealen? Utan preludier eller räddhågade ceremonier, bara struntade i dem och sa till varandra att ‘hej, du, jag vet att du är människa, det är jag också, och det är helt ok’, typ?

           LikeLike
2. Anna says:

   September 22, 2012 at 10:42 am

   Jag hoppas han slipper få en lika sk*tnödig kommentar som den här minst lika ärliga krönikören…
   http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2012/06/07/hellre-kaffekopp-svar-piercing

   LikeLike

   Reply
   • Maths says:

     September 22, 2012 at 11:33 am

     Den “kommentaren” känns som om den klistrats in i fel program. Personen har haft lite funderingar i ordbehandlaren och sedan kopierat texten någon annanstans. När hen sedan ville kommentera, dök det där upp istället för det där andra. Eller?

     Sedan kan jag förstå Mikael Ekström. När man verkligen “lever” med barnen eller eleverna, är det lätt att bli socialt trött. Jag känner mig inte alls social när jag kommer hem från jobbet, eftersom jag lever så starkt i de relationer jag har på jobbet.

     LikeLike

     Reply