Länk

Prokrastinering (av lat. procrastinare, av prefixet pro-, och crastinus, hörande till morgondagen, av cras, i morgon])[1] eller uppskjutarbeteende innebär inom kognitiv beteendeterapi (KBT) vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av handlingar, beslut och arbetsuppgifter. Man substituerar viktiga aktiviteter med alternativa aktiviteter som kanske också måste göras men som har lägre prioritet, eller som inte alls bidrar till att man uppnår sina mål, exempelvis dagdrömmande eller datorsurfande på arbets- eller studietid. Prokrastinering inträffar ofta när ett val måste göras mellan en större uppgift och en mindre uppgift.

Prokrastinering kan delas upp i två huvudkategorier: dels den friska, dels den sjukliga (patologiska). Alla människor tenderar att skjuta upp uppgifter eller beslut då och då. Patologisk prokrastinering är i sig inte en sjukdom utan ett dysfunktionellt beteende som hindrar normal funktion.[2]

Patologisk prokrastinering kan leda till bristande personlig produktivitet och stora problem att uppnå sina mål för såväl privatliv, studier som karriär. Beteendet påverkar allvarligt personens vardagliga liv och leder till psykologisk dysfunktion. En person som lider av detta kan drabbas av skuldkänslor, bli stressad och känna ångest för att man inte tar sitt ansvar. Dessa känslor kan leda till ytterligare förhalning. Prokrastinering kan av omgivningen såväl som personen själv misstolkas som lättja och ansvarslöshet.