Jag försöker undvika att fastna i positioner. Det är en nästan omöjlig utmaning inom genusdebatten. För oss som strävar efter att undvika dikotomin arv/miljö är varje dag ett äventyr. Antagligen kommer jag att få en del nya vänner och fiender på grund av den här texten.
Så kan det gå.
Jag är trött på kategoriseringar. Demoniseringen av män innebär en romantisering av kvinnor – det är minst lika destuktivt.
Macken har blivit ännu roligare!
Reprisen visar oanade djup. Musikaliskt och politiskt är serien svåröverträffad. Jag tror att det går att diskutera maskulinitet utifrån den här filmsnutten.
På loppmarknaden i Onslunda fanns ett part vajrar i skiftande längder till modesta priser. Jag var väldigt sugen på att köpa några – men kunde verkligen inte komma på vad jag skulle använda dem till.
Kanske är det lindansare som är mitt verkliga kall?
Eller inte?
Vad händer om vi ser lindansaren som metafor för läraryrket? Vilka likheter lyfts fram?
Ibland tror jag att det inte går att tala om könsskillnader. Sedan läser jag något som kastar lite ljus över mina erfarenheter.
Successful women know only too well that in any male-dominated profession, we often find ourselves at a distinct disadvantage. We are routinely underestimated, underutilized, and even underpaid. Studies show that women need to perform at extraordinarily high levels, just to appear moderately competent compared to our male coworkers.
But in my experience, smart and talented women rarely realize that one of the toughest hurdles they’ll have to overcome to be successful lies within. We judge our own abilities not only more harshly, but fundamentally differently, than men do. Understanding why we do it is the first step to righting a terrible wrong. And to do that, we need to take a step back in time.
Läs och gråt. Eller gör något åt.
Idag gled jag in på Malmödelen av Lärardagarna och blev inspirerad av Sven-Eric Liedmans föreläsning.
I morgon glider jag nog in på Anne-Marie Körlings föreläsning.
Jag är på loppmarknad i Onslunda och smeker den gamla baddräkten med skräckblandad förtjusning. Antagligen är inte materialet lika inbjudande blött.
Dessutom är det inte min storlek. Jag fikar och möter en samlare som visar upp en burk med idrottsplaketter som han köpt för en tia. Han tar fram förstoringsglas och våg. Fram till femtiotalet var verkligen guldmedaljer av guld. Jag anar att idrottsföreningen har gjort en dålig affär.
Han ger mig en plakett som väcker minnen från skolgymnastiken.
Jag lägger nog ner det där helylleriet. Det verkar inte vara så kul.
Sankt Olofs idrottsförening samlar bygden.
Höganäskrukorna slumpas bort. (Försäljarna undrar oroligt var Henrik och Suzanne är?)
Jag vinner en budgivning om äkta matta 240*300 till växt-/lusthuset.
Förvånad stockholmare:
– Fick du den för 80 KRONOR?
(trodde han euro?)
Tysta tankar 