Jens Liljestrand presenterar en antologi med män som brottas med mansrollen. Han är inte nöjd:

Jag skulle s å oändligt gärna vilja att fler män förmådde föra den jämställdhetsdiskursen på det här planet. Utan en sekunds tvekan skulle jag byta bort diverse SCUM-, hen- och hår-debatter, alla dessa ändlösa metadebatter om Axess-höger, Sveland-vänster och Karl Ove Knausgårds eviga babyrytmik, för en enda text där en man medgav att han – konkret, medvetet, personligen – utsatt en kvinna för någon form av kränkning. Inte för att jag känner någon längtan efter mänskligt lidande, utan för att det är omöjligt att komma vidare om vi inte kan råda bot på den groteska diskrepansen i de livsberättelser som alltid är utgångspunkten för genusdebatten. Hur kommer det sig att alla känner en kvinna som har blivit slagen, men ingen känner en man som slår? Att offret alltid är den bekanta, förövaren alltid den främmande?

En möjlig förklaring är att män undviker män som slår. Alltså blir våldet den ensamme desperate mannens handling – inte toppen på det våldsamma maskulina isberget. Men om vi vidgar definitionen av våld till att innefatta sporter med aggressiva inslag kanske det är möjligt att driva tesen vidare?

Den ende som finner nåd är Mikael Niemis berättelse om älgjakt:

Först där, i suget från de fria vidderna och den trygga bastugemenskapen och manlighetens alla falska löften, kan jag närma mig den verkliga smärtpunkten. Eller som Niemi skriver:

”När man gått vilse ska man stanna och koka kaffe. Man tar fram skogspannan, slår i en näve kaffe och ser lågorna slicka fram värmen. Då lugnar man ner sig. Då börjar man tänka igen. Man tittar bakåt i stället för framåt, det är ju trots allt därifrån man kommit.”

Hellre en ärlig mansgris än en hycklande botgörare?

Om den maskulina könsmakten inte tar sig värre uttryck än att vara nära naturen är jag beredd att hålla med.