Jag är med i en filmklubb som heter Lovefilm. Det är en ganska bra idé och jag gillar att filmerna kommer hem i ett kuvert och är glad över att slippa gå till videobutiken för att hyra.
Idag ser jag den hyllade svenska filmen Kyss mig och nu vet jag inte vad jag ska skriva för att inte framstå som gnällig. Då bör man låta bli.
Johan Croneman på DN är ungefär lika vacklande.
Efter tio år på Malmö högskola möter jag delar av de anställda på ett gemensamt möte. Rektor Stefan Bengtsson presenterar sina tankar om det strategiska utvecklingsarbetet och vi träffas för första gången över fakultetsgränserna.
Det känns lite nervöst och jag sneglar på folket omkring mig. Är det verkligen vi som är Malmö högskola?
Jag funderar på vad det är som binder oss samman. Visionen?
På rektorsbloggen rasar en livlig debatt om vår framtida huvudbyggnad Niagara och Stefan är mycket nöjd att medarbetarna engagerar sig. Det är jag med.
En del twittrare är briljanta. Den där Nietzsche tycker jag borde skriva en bok.
Jag undrar vem han följer på Twitter?
Nu har Platon börjat twittra också. Det är verkligen ingen ordning på kultureliten.
https://twitter.com/nietzschequotes/status/177285885014974464
Jag skriver sällan om politik. Det är nog tur. Jag har en tendens att överskatta generositeten mot oliktänkande på nätet.
I morgon ser jag favoritorkestern Solander på Nyhetsmorgon. Snart åker de till USA på turne. Det var på tiden.
Jag håller helt med Joakim. Det här är en viktig text.
Ingen vill tro att det digitala jaget skiljer sig från de övriga jagen, vilket gör att vi inte kan upprätthålla fasader i samma utsträckning som tidigare. Om de olika jagen inte är överrens så faller fasaderna, och de faller åt alla håll. Det är något som tvingar oss att rannsaka oss själva. Det digitala jaget blir den som måste stå för vad alla andra jag ger sig in på och tvärtom.
Kommer ni ihåg den här?
Jag ser Putin gråta och blir lite rörd när han inför reporterns fråga förklarar:
– Det beror på vinden!
Idag spekulerar världen om tårarnas äkthet och jag kan inte låta bli att dras med. Kan han verkligen vara så manipulativ att han gråter för att dra uppmärksamheten ifrån det påstådda valfusket? Eller är det en rädd liten pojke som gråter av lycka över att hans högsta dröm har slagit in?
Samtidigt läser jag Claes Anderssons bok “Ottos liv” som i kapitel 20 innehåller en fantastisk berättelse om huvudpersonens uppdämda behov av att gråta.
Jag funderar på att klämma en tår idag. Det är sådant som vi män gör ibland.
Jag försöker hålla koll på mitt bekräftelsebehov, men det här besökstalet retar mig!
Tysta tankar 