Ser Uppdrag granskning om ESC och blir lite trött. Programmet väcker dåliga minnen.
Jag har skickat in till festivalen en gång och blivit besviken två gånger. Först när beskedet kom att vi inte var utvalda. Det gick an. Jag har förlorat förr.
Värre var det när jag hörde vilka låtar som faktiskt var med. Då sjönk självkänslan. Var vårt bidrag ÄNNU sämre?
Om jag hade vetat upplägget hade jag nog inte investerat så mycket av mig själv.
Det är hög tid att gå vidare.
Tysta tankar 
Man ska nog inte ta sig själv på för stort allvar om man ställer upp i melodifestivalen. Det är knappast den högst stående och tekniskt avancerade musiken som är med. Lite tragiskt blir det när Ranelid ställer upp med ett plojnummer och tar sig på fullaste allvar. Ska man ställa upp ska man ha en enkel trallvänlig melodi, utan krusiduller, med ett standard trummaskinriff och erfoderlig tonartshöjning efter 2,5 minuter. Och ta allt med en klackspark.
Säg att någon faktiskt ställer upp med ett tekniskt avancerat nummer i 6/8 med synkoper, punkteringar och tre-fyra harmonierande stämmor i melodisk moll samt avsluta i ett mäktigt crescendo i b moll maj 7. Melodin växlar likt Bohemian rapsody i stilar mellan rock, klassisk med ett stråk av etno. En musiklärare skulle gråta av lycka, alla som överhuvudtaget hanterat ett instrument mer än 5 år bli lyriska. Mozart skulle få ståpäls och börja spöka. Om Björkman mot förmodan släppt igenom bidraget skulle det komma sist. Det är inte en kvalitetstävling, så tassa du lugnt vidare med intakt självkänsla.
LikeLike
Tack för uppmuntran – men jag tror du underskattar komplexiteten. Idag är det inga traditionella schlagers som vinner och jag tycker nog att det var hög klass på bidragen i år.
Det värsta var nog att jag inte knäckte koden till textskrivandet. Det blev antingen banalt eller pretentiöst. Och jag som tyckte det verkade så enkelt!
LikeLike
Försök, misslyckas, och försök igen. Så ser koden ut.
LikeLike
Tack – jag brukar ha lätt för mig. Och det är ett problem när något tar emot.
Men nu har jag respekt förhantverket och det kanske är dags för ett nytt försök?
LikeLike
En viktig lärdom som jag är övertygad om att dina studenter blir överraskade när de tar del av. Den som har lätt för sig och glider fram på jämnad väg saknar oftast helt strategier för hur den ska ta sig vidare när det blir motlut.
Hmmm, de barn som i dag belönar sina entusiastiska paddlärare och entreprenörielliska handledare med förväntat ögontinder och entusiasm, hur väl rustas de att hantera motgångar? Funderar jag vidare….
LikeLike
Det är sant – för mig var det en omskakande händelse när jag fick borrelia och tappade fotfästet. Ingenting var lätt och jag fick kämpa för att ta mig upp. Antagligen var det mycket nyttigare än jag insett och i bästa fall har jag större respekt för svårigheter nu.
Det är ingen som har sagt att livet ska vara enkelt (men lite roligt mibnst en gång om dagen)
LikeLike
Det ena utesuter inte det andra – att segla i medvind är enkelt och nöjsamt, och visst kan man få upp farten en del, men att kryssa så högt mot vinden att man befinner sig på gränsen till vad både man själv och båten klarar kräver samarbete, kunnande, mod och strategier, och är det som ger adrenalinkicken. Det gäller på havet lika väl som i lärandet.
LikeLike
Seglingsmetaforer är underbara. Tyvärr är nog många segelfarkoster byggda för största möjliga trygghet och jag anar att det är få som fått känna på den tjusning som ligger i att kryssa med hårt skotade segel.
Nu tänkte jag bjuda in till en diskussion om hur seglets buk bör vara sydd för att erbjuda största möjliga utmaning men anar att det leder bort från ämnet.
LikeLike
Kanske lite – å andra sidan har den kunskap som krävs för att faktiskt sy ett samtidigt hållbart och segeleffektivt segel sannolikt växt fram genom ett stort antal mer eller mindre förödande misstag.
Är det vårt uppdrag som skola och utbildare att invagga adepterna i trygghet i rundbukade jullar på grunt vatten eller är det vårt uppdrag att lära dem vad de behöver kunna för att hantera de smala, lätta farkosterna de förr eller senare kommer att behöva bemästra om de vill vara med i de stora tävlingarna över stormiga oceaner? De kommer att behöva kunna hantera både haveri och förlorade tävlingar utan att ge upp om det senare är målet.
LikeLike
Ah – “rundbukade jullar” är ett ord man inte kan läsa tillräckligt ofta!
I veckan var jag på ett konferenshotell vars väggar fylldes av bilder på båtar från tidiga upplagor av Americas cup. Min segelintresserade kollega berättade hisnande historier om dessa racingmonster där 30 personer trängdes under vedervärdiga former med ett enda syfte. Att komma först!
Det gällde att ha så mycket segel som möjligt och tillräckligt med folk för att orka hissa upp dem.
LikeLike
I sådana situationer går det inte att stanna upp verksamheten för att någon råkat bli lite trampad på tårna eller i hastigheten fått en armbåge i sidan – kaptenen måste lita på att alla gör exakt vad de ska göra, och alla måste ta ansvar för att sköta sin del intill perfektionens gräns och bortse från detaljer som sjösjuka, utmattning, bländande solgass och att precis allt är fuktigt.
Gör man inte det så, tja, i bästa fall förlorar man bara tävlingen.
Men segerns sötma efter en sån prestation, den får aldrig den som strävar efter ständig trygghet uppleva.
LikeLike
Det finns något väldigt vackert i bilden av människan som en del av ett väl samtrimmat kollektiv. Någon beskrev amerikansk fotboll som den högsta formen av civilisation eftersom det är en sport som drivit specialisering och arbetsdelning till sin spets. Men när alla delar fungera är det verkligen spännande!
LikeLike
Jag börjar förstå kollegans fascination:
LikeLike
Jag känner att vi börjar närma oss en aning av en förklaring på vad jag menar när jag tjatar om att alla måste ta sitt ansvar, gör vi inte?
Bilden av tävlingsbåtens besättning och bilden av fotbollslaget går kanske att överföra även till skolan?
LikeLike
Ack, du lede Sokrates!
Så det var din plan?
Jag tror vi leder varandra. Poängen är mer än glasklar.
LikeLike
Jag tror vi vandrar i samma riktning, helt utan behov av att leda varken den ena eller den andra =D
LikeLike
Jag tror det handlar om att släppa greppet. Både segling och amerikansk fotboll innehåller irrationella moment som inte går att förutse.
LikeLike
…och det är i det läget det är extra viktigt att var och en tar ansvar för det område övriga litar på att personen tar ansvar för. Börjar alla springa runt i kaos ökar risken att någon bryter ryggen alltför många gånger för att det skall vara behagligt. En förlupen bom slår till med farlig kraft, och ett motståndarlags backlinje är som en skenande buffelhjord.
LikeLike
Samtidigt vet alla att det inte går att segla med surrade skott i hårt väder. En del mönster går att träna in och rutinisera – andra handlar mer om att agera som en kropp.
Båda metaforerna innehåller en kombination av hierarkisering (det är coachen och kaptenen som avgör) men ger också utrymme för oförutsägbarhet och intuitiva handlingar. Fotbollskaptenen vet inte vilken strategi motståndaren väljer och när det gäller att bemästra hav och vind är det antagligen inget för kontrollerande personer.
LikeLike
Viktigt är att denna hierarkig innebär att såväl coachen som kaptenen är den som bär högsta och därmed det tyngsta ansvaret – det är upp till dem att ta de strategiska besluten, de långsiktiga besluten, att sätta samman laguppställning och besättning, vakter och linjer på ett sånt sätt att hela laget respektive besättningen vinner på det. Går det åt helvete är det av coachen respektive kaptenen ansvaret utkrävs, och det är deras huvuden som rullar i gryningen om det går så långt. De sitter inte på en symbolisk tron och fiser, och möjligheterna att beviljas ansvarsfrihet är mycket mycket småö.
LikeLike
Ursäkta mitt mustiga bildspråk
LikeLike
I sportens värld är ditt bildspråk högst motiverat och det är många tränare som har fått känna av ägarnas besvikelse när resultaten uteblivit (ibland för att det är billigare att byta en person än ett helt lag.
När det gäller italienska sjökaptener verkar det finnas olika tolkningar av ansvarsförhållanden. Men jag tror han ska vara glad att såväl kölhalning, nockhängning som plankgående är daterade straff !
LikeLike
Ehum. Jag har en och annan sjökapten i min bekantskapskrets. De är helt beredda att återinföra åtminstone kölhalning med omedelbart verkan för just den italienske ******* (de begrepp de använt för att beskriva honom passar inte på din vänliga blogg)
LikeLike
Jag anar vilka ord som kan komma ifråga, fast min bildning kommer i första hand från Kapten Hadock.
LikeLike
Ungfär så, ja.
Och anledningen är helt enkelt upplevelsen av att skuggan av hans bristande ansvarstagande (jag gör en snabböversättning till publiceringsbart språk här) svärtar ner deras yrkesheder, och de upplever att förtroendet även för deras professionalitet påverkas av hans agerande.
LikeLike
Det är en mycket rimlig tolkning – fast jag anar att skammen nog snarare faller på italienare än sjökaptener.
Enligt mina källor åtnjuter även italienska militärer ett tveksamt internationellt rykte när det gäller stridsförmåga?
LikeLike
Vem vet, kanske finns det en orsak till att de som vaktar Vatikanen hämtas från andra sidan bergen?
LikeLike
Vi ska försöka undvika att sprida fördomar – men om man skulle vilja testa lagstiftningen om hets mot folkgrupp vore det ett bra tillfälle?
LikeLike
Det har jag svårt att föreställa mig.
LikeLike
Jag tar tillbaka – snabbt.
LikeLike
Pingback: …vivere non est necesse « You're no different to me