Jag tänker inte ta några risker idag. Inga alls.
Det är slutdag på entreprenörskursen och deltagarna presenterar sina projekt.
Jag tänker inte ta några risker idag. Inga alls.
Det är slutdag på entreprenörskursen och deltagarna presenterar sina projekt.
Jag stöter på Mikael Stigendal i korridoren och ramlar in på ett spännande seminarium. Kommunalrådet Katrin Stjernfeldt Jammeh inleder.
Det är allvarliga frågor som behandlas. Hälsa, utbildning och bilden av det goda samhället. Jag återkommer med mer om Malmökommisionens arbete. Mikael Stigendals rapport Malmö – de två kunskapsstäderna finns på nätet.
Mötet andas frustration. Förväntningarna på kommunalrådet är starkt uppdrivna. Hon säger rätt saker och verkar både klok och engagerad. Men det finns en trötthet som gör att ingen vågar föreslå enkla lösningar. Det räcker inte att prata om mötesplatser längre. Kommisionen arbetar under tidspress och kommunalrådet vakar strängt över dem.
Tror jag.
Slaget om skrivplattorna rullar vidare. Stockhaus nyanserar på sin blogg och Jan Björklund försöker skaka av sig ryktet som teknikfientlig genom att påpeka att han faktisdkt redan har en iPad.
Han avslutar med en kraftfull truism:
“Böcker tillhör inte forntiden”
Om jag tolkar Wikipedia rätt är det just bristen på böcker som är själva definitionen av forntiden:
Förhistorisk tid eller forntid (begreppen används ofta synonymt[1]) kallas den tid där de skriftliga källorna är obefintliga eller alltför bristfälliga för att ge en täckande bild av historien.
Jag är fortfarande mycket nyfiken på hur Skolverket tänker hantera regeringsuppdraget att öka andelen manliga förskollärare!
Jag snubblar över Madonnas show under Superbowl och man kan väl lugnt säga att “de slarvar inte med detaljerna i det landet”.
Jag är inte så svag för den här formen av bullrig underhållning men i slutscenerna bränner det till. Like a prayer är fortfarande en bra låt.
Många sätter stora förhoppningar till att ett förstaligande av skolan skulle skapa ge bättre förutsättningar. Svårigheterna att skapa rättvisa modeller är stora och jag anar att en del skulle vilja använda den enkla principen “lika till alla.
Nytt sätt att fördela resurser i staden
Tanken med kommunledningens nya förslag är att Malmöbornas behov av social service ska tillgodoses på ett bättre sätt.
Enligt förslaget ska pengar fördelas utifrån sju variabler:
1. Utomnordisk bakgrund.
2. Disponibel inkomst.
3. Sjuk- och aktivitetsersättning.
4. Förgymnasial utbildning.
5. Arbetslöshet och arbetsmarknadsåtgärder.
6. Ensamboende äldre.
7. Behov av förskolor.Husie
Med knappt 20 000 invånare är Husie en av Malmös minsta stadsdelar. Barnfamiljer och pensionärer är i majoritet, och de flesta bostäder är småhus.
Husie är en utbyggnadsstadsdel. Det finns planer för bostadsbyggande såväl som för handel och industri.
Konsekvenserna för den kommunala skolan inom det relativt välbärgade Husie är stora. det är en komplicerad fråga och jag citerar Sydsvenskan långt:
Stadsdelschefen Alf Merlöv beskriver Husies dilemma: När det gäller arbetslöshet, inkomst, utbildning och andra socioekonomiska faktorer ligger Husie på normalnivå jämfört med hela riket.
Men i jämförelse med Malmös andra stadsdelar räknas Husies förutsättningar som goda. Stadsdelarna ansvarar för den största delen av den kommunala välfärden: förskola, skola, äldreomsorg, omsorg om funktionshindrade, individ- och familjeomsorg samt lokal fritidsverksamhet.
Efter flera nedskärningsår får Husie svårt att klara uppdraget om budgeten krymps ytterligare, konstaterar nu såväl tjänstemännen som politikerna.
– Vi har redan exempel på klasser där det går trettio elever på en lärare. Det förekommer på lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet, säger stadsdelschef Alf Merlöv.
Drygt var femte grundskoleelev i Husie går i friskola. Friskoleeleverna får ett genomsnitt av ersättningen till de kommunala grundskolorna i Malmös stadsdelar.
Men ersättningen till eleverna på Husies kommunala grundskolor är lägre än genomsnittet. Och eftersom det främst är elever med högutbildade och resursstarka föräldrar som väljer friskolor går mest pengar till dem som har bäst förutsättningar, konstaterar Husies tjänstemän och politiker.
Detta, tycker de, strider mot hela grundtanken med Malmö stads resursfördelningsmodell.
Hängde ni med?
Jag läser Kristian Lundbergs tokhyllade text om Malmö med en viss trötthet. Författarens litterära maner slår igenom och han är lite för angelägen om att visa upp sina erfarenheter. Jag blir inte berörd och muttrar över exotiseringen av min stad. Stockholmstidningarna tycks inte få nog av de här skräckskildringarna. Jag blir inte berörd.
I min andra hand håller jag Per Svenssons bok Malmö – världens svenskaste stad. Han är inflyttad och närmar sig ämnet med kylig journalistisk precision. Historisk bakgrund, sociologi och politiska nätverk – Svensson beskriver de komplicerade processerna och gör dem begripliga för de oinvigda. Jag räknar mig inte till dem. Snarare nickar jag ofta instämmande och läsningen blir bekräftande.
– Jojo, det vet väl alla…
Boken om Zlatan är svårare att förhålla sig till. Han är besvärlig och pendlar mellan att vara obehagligt beräknande och charmigt oberäknelig. Vi som följt honom genom åren har svårt att distansera oss från framgångssagan och anekdoterna lyser upp de ändlösa beskrivningarna av konflikter kring övergångar. Kanske lär jag mig här något om Malmö ändå.
De här tre texterna pekar åt olika håll. Just nu vill jag bara att de skall sluta skjuta.
Jag läser ut boken om Zlatan och fångas av berättelsen. Som av en tillfällighet visar TV4sport matchen mellan Milan och Napoli och jag tänker att det knyter samman dagen fint.
Zlatan spelar bra men blir utvisad efter en oförklarlig örfil mot en napolispelare. Efter 300 sidor är Zlatan fortfarande lika obegriplig.
Varför, varför, varför?