Jag trodde att jag var emot smileys

Sedan hittade jag den här listan:

+: ) Ash Wednesday
+; ) Flirty Ash Wednesday
: F Bored snake
[>: ( Fire bad
[I: I Ice neither good nor bad; me ambivalent
,:” I Attacked by cat
:%I Lowering glasses to see if you’re serious
;%) Lowering glasses to see if you’re feeling what I’m feeling
:>>q Accidentally spraying self in eye with mace
O0o No one in my family has any response to what you just said
<:# Hitler birthday party
<;# Flirty Hitler birthday party
X;<) Flirty triceratops
X,<) Flirty triceratops cyclops
P Soup ladle
;P Flirty soup ladle
}: I Wolverine
{: I Frida Kahlo
@: I Combover
:o) Bear missing ears
:^ u Abject horror
;^ u Flirty abject horror
: i Cold sore
; i Flirty cold sore

Fronesis 36-37 om Kritik

Den här bloggen sätter en ära i att inte låta sig definieras. Jag funderar på att höja den akademiska nivån under året och texten om kritikens villkor är en bra start.

Länk till intervju av Leila Brännström om Kritikens läge.

Frågan vad som är akademins uppgift? Att vara kritisk och genomskådande kanske är lockande, men i längden innebär det en ganska ofruktbar position. Världen är trött på sanningssägare.

Anders Johansson: Jag är inte säker på att kritiskt tänkande nödvändigtvis går ut på att påverka människors idéer för att i förlängningen förändra deras beteende. Om kritik leder till det är det givetvis bra, men sambandet är nog inte så enkelt. Žižeks (och Sloterdijks) iakttagelse är väl helt riktig i det avseendet: ideologikritiken har inte den kraften, eftersom människor inte är så endimensionellt rationella.

Jag upplever att det finns något auktoritärt och självgott okritiskt över den sortens traditionella ideologikritik. Det behövs inte fler intellektuella som anser sig ha genomskådat det falska och nu talar om för de oupplysta hur saker och ting ligger till. Om tänkandet ska vara kritiskt måste det kritisera sig självt i högre grad än så. Återigen tror jag att den frigörande potentialen ligger i tänkandet självt, inte i något förment frigörande budskap. Uppgiften – om man nu ska tala om »mobilisering« – är att tvinga eller locka läsaren att börja tänka, snarare än att tänka åt honom eller henne.

Kanske är kritikern en obotlig besserwisser som bäst avnjuter sin upplysthet i de avskilda seminarierummen. Vi bär alla George Costanza inom oss.

20120110-213629.jpg

Bildlänk

Idag har jag lärt mig något om #Refused

https://twitter.com/martinaagaard/status/156675958731063296

Ett punkband har återförenats. Kanske ångrar de sitt kaxiga avskedsbev – se ovan. Jag tycker nog att det är ganska vackert skrivet och principer är för fegisar.

Lite nyfiken?

https://twitter.com/johankaluza/status/156791369883594752

Strindberg 8

En del texter från Strindbergs Blå bok tycks mig märkligt välbekanta i skoldebatten.

VÄXELUNDERVISNING

När läraren vandrade i Kvalhem kom han till en
skola, som kallades växelundervisningen, därför att
rollerna här voro förväxlade, så att de okunniga
eleverna sutto i katedern och undervisade sina kunniga
lärare. – Nå, min gosse, sade eleven till lektorn i
matematik, hur mycket är 6 gånger 8? – Det är jämnt
48, svarade lektorn. – Nej, sade eleven, det är 78.
– Lektorn protesterade. – Jaså, du svarar snäsigt,
sade eleven, då skall du få! – Men jag kan bevisa att
6 gånger 8 är 48, protesterade lektorn, jag kan bevisa
det med addition. – Lärarekollegium sammankallades
och tillspordes hur mycket 6 gånger 8 var. Som
ingen visste det, upplyste lärare-eleven att det var 78.
Lektorn var överbevisad om sitt misstag, men icke
övertygad, därför sattes han i stryk-klass. – Den
vandrande läraren kom in i en avdelning, där det
undervisades i moral. Eleven, utexaminerad från en
ankarsmedja, satt i katedern med en rotting i handen.
– Sjunde budet? frågade ankarsmedjan. – Du skall
icke stjäla! svarade lärjungen. – Det är gamla texten,
som är en övervunnen ståndpunkt. Vår
lärobokskommission har utvecklat dekalogen efter modärna
begrepp, så att sjunde budet numera lyder så, efter
regeringens förslag: Du skall icke stjäla när någon ser det!

Den vandrande läraren utbrast: Detta är ju
helvetet! – Ja visst är det, svarade ledaren.

Strindberg 7

När jag var 14 år sa en av min äldre brors kamrater till mig:
– Du Mats, varför är du så ironisk hela tiden?

Sedan den dagen är jag misstänksam mot den här skämtsamma formen av distanserad elakhet. Jag tycker om allvarliga människor och hyser en viss förståelse för religionen. I den här texten tar Strindberg ställning för de som vågar tro på någonting.

EN RELIGIÖS TEATER

Läraren talade: Det ser ut som om människorna
icke hyste höga tankar om sig själva, ty när de på
teatern få se en riktigt elak satir, då njuta de, utan
att ta åt sig likväl. Det gäller ju bara de andra. Det
fanns i min ungdom en teaterförfattare, som efter att
ha varit satiriker slutligen fattades av medlidande med
mänskorna, och som han själv genom ett gott och
relativt lyckligt liv fått mildare känslor, såg han
människorna i en ljusare dager. Nåväl, han skrev en pjes
med bara ädla människor, känslofulla, ömhjärtade.
Vad hände: publiken trodde först det var ironi, men
i andra akten upptäcktes sveket. En stämma ryter från
parkett: fy f-n, det är ju allvar; och under ett
stigande äckel gick pjäsen fram; åhörarne skämdes för
varandra och på författarens vägnar; några sprungo
ut, och de kvarvarande skrattade: skrattade åt
godheten, uppoffringen, försakelsen, förlåtelsen. De
kände icke igen sig, ansågo skildringarna onaturliga;
det gick inte till så i verkligheten, människorna voro
inga änglar. Det är farligt således att tala väl om
människorna, ibland. Men nu är att märka, det religiösa
människor icke besöka teatern, emedan teatern är
gudlös. Den grekiska tragedien började med offer åt
gudarne, och alla tragedierna handla om mänskans
vanmakt i kampen mot gudarne. Varför göra icke våra
religiösa en teater, där man får se hur det onda
beskrattas och avslöjas.

Jag skulle gära se en politisk teater där det onda beskrattas och avslöjas. Strindbergs religiositet är fortfarande en gåta för mig. Men jag gillar allvaret. Allt är bättre än ironi.

20120106-232111.jpg

Hur viktigt är det att våga ta risker?

The economists found that, on average, girls were 16% less likely than boys to opt for the lottery. But significantly, they found that girls in coed schools were 36% less likely to select the lottery than their male peers. The findings appear to confirm the long-held view that males have a greater appetite for risk than females and go some way to indicating that this may be down to the environment in which a young person grows up. Girls at single-sex schools were also willing to invest more in a hypothetical risky investment than coed female and all-male pupils.

Jag behöver fundera mer på det här. Hur viktigt är det att våga misslyckas? Uppmuntrar vi barnen till att ta chanser?

20120108-224123.jpg