Horace Engdahl och Harald Eia försöker boosta Louise Hoffstens akademiska självförtroende.
Horace Engdahl och Harald Eia försöker boosta Louise Hoffstens akademiska självförtroende.
Jag läser i Sydsvenskan om en ny utställning på Malmö Högskola.
Hannah Lemoine pluggar medie- och kommunikationsvetenskap och driver vid sidan om en feministisk blogg. Hon har tröttnat på skyttegravskriget mellan feminister och antifeminister. Med sina serier, som bygger på berättelser om avgörande tillfällen som påverkat människors uppfattning om jämställdhet, berättelser hon fått in via bloggen, vill hon mäkla fred mellan grupperingarna.
– Jag har försökt illustrera deras berättelser på ett sätt som gör att man inte går på defensiven direkt, säger hon.
Bra tänkt. Nu går jag.
Jag har sett klart första säsongen av Treme och tröstar mig med ljudspåren. Det går en rak linje från tradjazzen och Armstrongs 30-tal till den här ruffiga musiken
Länk
https://twitter.com/#!/Anna_Kaya/status/157585857845530624
Alltid spännande – ofta rörigt och oförutsägbart. Aldrig ointressant. Vänligt och nyfiket.
Varje torsdag kl. 20-21!
Idag under Helenas trygga ledning.
Vi var inte helt överens om vad som kännetecknar en god ledare.
Jag behöver muntra upp mig själv:
En student som ertappades för fusk vid en tenta vid Umeå universitet måste ha varit mycket osäker på sina kunskaper. 56 blad med anteckningar hade smugglats in i tentasalen, skriver Västerbottens-Kuriren.
Det skulle aldrig hänt på Malmö högskola. Nästa vecka är jag tentavakt.
Jag har en tendens att bli lite sentimental vid den här tiden på året. De studenter som nyss stod darrande och nyantagna vid Orkanens port lämnar högskolans trygga fram för att kasta sig ut i en osäker lärartillvaro.
Niklas har skrivit ett spännande examensarbete om skolornas datorsatsning.
Nu börjar dansen!
Jag tar en liten paus i serien med citat från Strindberg. Det jag tar med mig från läsningen av En blå bok är känslan av att han brottas med sig själv.
I Fronesis temanummer om Kritik finns många drabbande avsnitt. Den här texten bränner till:
Sharon Rider: Om det finns någon kritik som jag saknar, är det självkritik. De stora omvälvande filosofiska pro- jekten har oftast börjat där: Sokrates prövar sin egen förmåga till visdom, Kant granskar filosofins och kunskapens förutsättningar och anspråk, Nietzsche frågar sig om ens vetenskapens vilja till sanning, inklusive eller kanske framför allt hans egen vetenskaps sanningsanspråk, är vad den ger sig ut för att vara. Problemet med hela begreppet »kritiskt tänkande«, liksom »ideologikritik«, är att det hänvisar till en verksamhet som bara riktas utåt, inte inåt. Det tycks inte finnas någon möjlighet till genuin konfrontation med de antaganden som kanske är de djupaste, och mest problematiska, nämligen de vi själva utgår från. För att ta ett enkelt exempel: notera att man inom humaniora obekymrat talar om »forskning«, som om »forskning«, med eller utan citationstecken, skulle vara dess essentiella verksamhet. Jag skulle vilja hävda att det bästa humanistiska tänkandet är just detta, tänkande, och inte forskning i modern, byråkratisk mening. Det bästa som en Nietzsche eller en Marx gjorde uppstod förvisso i ett forskningssammanhang, men utgjorde inte »forskning« i sig. Vad jag vill säga med detta exempel är att det visar på ett närmast oantastligt antagande, en dogm i vår tid, nämligen att det inte finns något värde i att bedriva den sorts initierade självkritik som jag efterlyste ovan, det vill säga att bedriva ett transcendentalt tänkande, ett tänkande där tänkaren granskar förutsättningarna för sin egen tankeverksamhet.
Jag är mycket intresserad av förutsättningarna för min egen tankeverksamhet. Det tror jag Strindberg också var. Han skulle varit en utmärkt bloggare.
Helena bekymrar sig över att en del av Skolverkets satsningar på Entreprenöriellt lärande har karaktären av frälsningsläror. I debatten prövas åsikter och jag tycker nog att det finns en viss öppenhet mellan positionerna. Samtidigt puttrar den gamla korkade motsättningen mellan fakta och förståelse under ytan. Alla tycker om baskunskaper men ingen vågar definiera vilka de verkligen är.
Själv lutar jag åt att ansluta mig till pastor Janssons hållning.
Vad är skolans uppgift när det gäller datorer och digital kompetens. I England signalerar utbildningsministern en nyorientering:
In a speech, the education secretary will say the existing curriculum in Information and Communication Technology (ICT) has left children “bored out of their minds being taught how to use Word and Excel by bored teachers”.
Instead he will, in effect, create an “open source” curriculum in computer science by giving schools the freedom to use teaching resources designed with input from leading employers and academics, in changes that will come into effect this September.
Frågan handlar naturligtvis också om vad en lärare ska kunna. Detta måste vi prata mer om.
ibland tror jag att felfinnarna är överrepresenterade inom skolan. Strindberg beskriver det som vi idag kallar “good enough” och jag anar betydelsen av att hålla tingen svävande.
Blå boken är fortfarande källan.
TEMPERATUR
Lärjungen talade: När man stämmer ett piano får
man icke stämma i rena oktaver, ty då bli
intervallerna falska; det kallas temperatur; en guitarr kan
aldrig stämmas rent, utan svävar alltid, och det är
instrumentets charme; kemiens föreningsvikter äro
alltid bekajade med decimalbråk; det finns icke en kristall
i mineralriket som är fullkomligt utbildad efter axlar
och vinklar: med ett ord, allt är ofullkomligt och
bristfälligt. Regelbundna konstverk bli lätt tråkiga liksom
regelbundna skönheter; fullkomliga människor eller
felfria äro ofta odrägliga. Lite synd klär en människa
här i ofullkomlighetens värld. Det skall vara
temperatur på dem också; och man har till plikt att blunda för
mänskors svagheter. Att fordra det absoluta av ett
barn, är absolut orätt; föräldrar och lärare fordra likväl
absolut lydnad, absolut flit, absolut kunskap om läxan.
Det är galet! Men å andra sidan, den som kallas
felfinnaren och vilken ser felen överallt, han har rätt, men
han skulle blunda emellanåt. Varje sak man köper
har ett fel, och det fordras lång träning att hålla till
godo. Både köparen och säljaren klaga på varandra;
så även maka, barn, tjänare och husbönder; ingenting
stämmer, allt svävar, men det kanske skall hållas
svävande för att icke bli falskt.