Sydsvenskans serie om män och manlighet rullar på. Idag möter vi den förre stjärnmålvakten som blev fotograf. Frågan är vilken roll idrotten har spelat i hans identitetsarbete?

Känslosamme Jan Nordström fick av tidiga flickvänner veta att han ”borde vara lite tuffare”. Under många år försökte han passa in i en mansroll som inte var hans. Den stora förvirringen har gett honom år av identitetskris. Ätstörningar, djupa depressioner, självmordsförsök.

Jag tror de flesta av oss brottas med frågan hur vi ska vara för att passa in och många drömmer om en värld utan schabloner. Dagens artikel är hoppfull. Det går att vara känslosam inom den manliga gemenskapen. Kanske är jag mest förvånad över att någon är förvånad.

I dagens andra text beskriver kollegan Jesper Fundberg betydelsen av att män utvecklar ett bredare register för närhet.

Jesper Fundberg vill inte se ett Sverige fyllt av män som kramas. Däremot hoppas han att mannen i framtiden kan ha skaffat sig ett bredare register för hur han uttrycker närhet.

– Som det är nu hoppar man över allt som finns mellan något slags ytlig vänskap och rå kåthet. Allt däremellan är som bortraderat och kvar blir bara de starka uttrycken. Är man nära varandra handlar allt plötsligt om sex. Men tänk om man hade övat lite på nyanserna, på vad den här intimiteten handlar om rent praktiskt. Om man hade pratat om det skulle man kunna hantera det på ett helt annat sätt.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Vad händer bakom dessa murar? (kuggfråga!)

Jag är verkligen intresserad av manlighet i olika former, men den här artikelns poäng lyckas jag inte fånga.

(bild Sydsvenskan)

Stefan Ingvarsson i Sydsvenskan

Debattören varnar för ett ökat kramande bland män.

Varför kan heteromännen inte få kramas som de vill?
– Det finns inget som förbjuder dem, förutom en regel som finns killar emellan som säger att kramas man för mycket är man bög och bög är fel. Så länge man höll fast vid den regeln, att vissa saker är bögiga, då gick det inte att kramas. Jag tror inte jättemycket har förändrats, men vad vi ser är tendenser framförallt bland väldigt stilbildande män, att vissa saker som förut var väldigt omanliga får man nu hålla på med och ändå ha stämpeln som karlakarl.

Den kritiska maskulinitetsforskningen är kanske ett oplöjt fält – jag skulle nog snarare kalla den en ovanligt vattensjuk åker. Ingen vettig människa ger sig ut dit med traktorn.

Frågan om hur män egentligen är fortsätter att snurra på kultur- och samlevnadssidor på Sydsvenskan.

Jens Liljestrand ger en mörk bild av maktmän i kris. Den ursprungliga rubriken lär ha varit “Varför är alla män tomtar” – som blev det mer nyanserade “När männen blev till tomtar”. Men det är svårt att värja sig från det generaliserande och nedlåtande tonfallet. Slutpoängen tycks vara att män ska sluta när det står på toppen. Zlatan och Knausgård är exempel på personer som skulle kunna dra sig tillbaka med värdighet. Jag vet inte om det här rådet gäller alla män?

Jonas Nyren tecknar två porträtt av män som brottas med den manliga närheten. Flickidolen Martin Svensson beskriver sina erfarenheter från att ha försökt skapa avsexualiserade frizoner mellan män och det tycks fortfarande vara ett suspekt projekt med manlig vänskap och närhet.

Jag tror det hade blivit ett spännande möte om Jens och Jonas hade försökt sammanföra sina artikeluppslag till en sammanhängande text. Nu återskapas schablonerna i tidningens olika sektioner.

Gäsp, gäsp.