flipperförälder =
förälder som vågar släppa i väg barnen och låta dem klara sig på egen hand (i motsats till curlingförälder)
flipperförälder =
förälder som vågar släppa i väg barnen och låta dem klara sig på egen hand (i motsats till curlingförälder)
Kristian Lundberg beskriver reaktionerna på en text om mäns våld och på Twitter hyllas artikeln med uppmaningar till män att skämmas.
Jag är inte disponerad för kollektiv skuld. Gör det mig till en dålig människa?
Låt mig citera en manlig lärarstudent som efter några veckor av genusteori genomskådat utbildningen:
– Jag undrar vad vi ska skämmas för idag?
Lena Andersson vinterpratar i P1 och jag fastnar snabbt. Många av hennes teman har vi diskuterat här på bloggen under året.
En spännande licentiatavhandling belyser ett aktuellt ämne.
– Det är ett jätteproblem att vi inte har likvärdig bedömning i skolan, men externa prov tenderar att skapa likformighet, säger Per Gunnemyr.
Uppsatsen är en intervjubaserad studie där han jämför hur och varför svenska respektive finska historielärare påverkas av externa prov. I det här fallet det svenska Historielärarnas prov (HLP), som tagits fram av en lärare och som gjordes av ett tusental elever senast, och det finska ämnesrealprovet (ÄRP). Ett förberedande prov inför studentexamen som man fortfarande har i Finland. Något nationellt prov i historia för gymnasiet finns inte idag.
Jag har en förhoppning om att 2012 blir året då vi kan diskutera de här viktiga frågorna på ett nytt sätt. Det går liksom inte att fortsätta se det som en fotbollsmatch där man ejar på olika lag – eller länder.
Han ser en tendens både i Finland och USA till att lärarna anpassar sig efter varandra och det viktiga provet. Det är också lättare att mäta fakta än mer komplexa resonemang, och risken är att lärarna får mindre tid till vad de själva tycker är centralt i ämnet historia.
– Om proven blir styrande för slutbetyget kan det också bli meningen med kursen. Det är trist om möjligheten för lärare och elever att tillsammans diskutera vad man vill göra försvinner.
Den här diskussionen pågår i många länder.
Hanne Kjöller skriver en svårslaget insinuant debattartikel om de män som tycks ha drabbats av systematisk diskriminering vid intagningen till polishögskolan.
Jag har förstås ingen aning om varför denna man, eller de två andra bakom stämningen, ratats vid antagningen. Men på ett mer principiellt plan tycker jag ändå att det är viktigt att lyfta fram att det finns utrymme att nobba personer som uppfyller alla formella krav men som ändå inte bör utrustas med blå kostym, batong och skjutvapen.
Det är bra att Centrum för rättvisa tar strid för individen, men någon måste också ta strid för helheten. I ett vidare perspektiv måste man fråga sig vad som händer med polismakten – och förtroendet för den – om nästan hela kåren utgörs av infödda svenska män? Hur blir man då sedd vid bråk i invandrartäta förorter? Eller när man ska ta hand om icke svensktalande, skräckslagna offer för trafficking?
Vad händer med kulturen i miljöer där män med likartad bakgrund arbetar? Ett svar har vi fått av Basebolligan, en grupp poliser som under 80-talet tog sig stora och våldsamma friheter. De hade knappast kunnat utveckla sin ”kultur” om deras grupptänkande störts av ett visst antal kvinnor, invandrare och äldre. Därför är det inte likhet, utan olikhet, som också bör vägas in vid antagningen.
Jag håller helt med Kjöller om att mångfald är viktigt och ser fram emot att följa hur regeringen och Skolverket kommer att driva frågan om män i förskola och skola. Samtidigt är det viktigt att avhålla sig från retoriska övertoner i debatten. Den enkönade miljön i skolans värld skapar inte kvinnliga motsvarigheter till Baseballigan. Problemet ser helt annorlunda ut.
Helt annorlunda.
En av japans populäraste artister är animerad. Said Karlsson beskriver fenomenet i Sydsvenskan
Jag är mållös.