Helgen dominerades av den här sången:
Om du är så nätt och spröd
som en alltför tidig lärka
Ibland behöver jag hjälp att komma ihåg. Det blir alltid bättre. Och Östen Warnebring är fortfarande en underskattad artist.
http://twitter.com/#!/maxentin/status/72560181850021888
Catia Hultqvist skriver:
Tesen skulle bevisas i årets upplaga av Eurovision song contest. Här dök han upp igen; den unge, vältränade och leende mannen. Svenska Eric Saade hade sällskap av en rad manboys från andra länder, samtliga drillade i pojkbandsestetik och avancerad showdans. Konceptet gick hem hos framför allt småpojkarna, som nu gör allt för att efterlikna Saade.
Och just här finns ljuset i tunneln i manskrisdebatten, skriver lärarutbildaren Mats Olsson på Newsmill. Han tycker sig se en ny maskulinitet födas bland de dansande dagispojkarna. Mot det kan man invända att dansande pojkar inte är något nytt. Detta skrev Karolina Ramqvist om redan 1997 i ”När svenska pojkar började dansa”. Man kan också invända att dansandet och smilandet bara är ett tecken på förlorad makt. Mest avgörande tror jag ändå är att männen själva börjat diskutera mansrollen – och att de gör det med andra män.
Min tes är att den nya maskuliniteten även innefattar den gamla. Jag tror att dagens unga män är friare att röra sig mellan positioner och att de inte ska tvingas välja mellan mjukt och hårt eller samarbete och konkurrens.
Diskussionen om mansrollen har pågått länge och Catia har en viktig poäng. Om vi inte själva för den kommer andra göra det åt oss! Den kritiska maskulinitetsforskningen har länge haft tolkningsföreträdet och männen är vana att försvara sig.
Går det att tala om manlig stolthet utan att bli patetisk?
En del studenter tror att språket blir mer objektivt om de undviker ordet jag i texterna. Problemet är att många hamnar i de passiva verbens bottenlösa träsk:
31. Passivum
Granen satts på av Ekorrn, kottarna skulle skalas
Barnen hördes, brådskan upplevdes
Tallegren utnämndes till platsen varifrån hoppet gjordes
lilla benet och långa ludna svansen stöttes
Jag har inte gjort lumpen och är inte särskilt fysiskt vältränad, så bibliotekarieyrket går bort.
Den här vinkeln var jag inte beredd på. Kanske är det ett försök till smygkvotering? Djärvt i så fall, men kanske inte så klokt på lång sikt.
Ibland går det för fort – men jag börjar lära mig. Läs tio goda råd först
Sedan följer du #skollyftet
Det är liksom där det händer!
Ingemar Gens förtydligar på Newsmill:
Länk
Han ger sig ut på djupt vatten och tar till de riktigt stora orden :
“Barn är människor, inte könsvarelser.
Jag tror nog att det är möjligt att beskriva barn som både människor och könsvarelser. För de som är beredda att korrigera sitt biologiska kön kirurgiskt kan nog ett sådant påstående upplevas som kränkande.
Kommentarerna drar snabbt iväg och många tycks göra en koppling mellan genusvetenskap och socialism. Så enkelt är det inte.
Liberalernas hetskampanj mot genuspedagoger liknar rena McCarthyismen
Utan att vara överdrivet chauvinistisk gläds jag åt att Lidl i Tomelilla äntligen har övergivit sin hopplösa internationellt standardiserade kassaidé och numera låter kunderna packa ner varorna direkt i påsen från bandet.
Den svenska modellen!
Jag läser Gudrun Schymans och Martina Nilssons urladdning mot Pär Ström i Sydsvenskan:
” Ström går inte alls mot strömmen. Han simmar som fisken i vattnet i den ström av förnekanden av forskning kring kvinnors villkor som florerar. Och han stämmer in i den brölande kören av förakt för genusvetenskapen. Det är mainstream att, som Mats Skogkär, hävda att Det genusindustriella komplexets problemformuleringsprivilegium behöver utmanas.”
Oj, Det var värst. Och ledarskribenten Skogskär fick sin släng av sleven. Per Ström svarar på Genusnytt och om han brölar så är det ganska diskret.
Jag undrar hur det är att möta Gudrun Schyman i debatt? Hon lär ha ett sjätte sinne för när någon tänker avbryta henne och igår avslöjade hon sitt hemliga knep för en skara informatörer i Lund.
I tidningsartikeln ovan använder hon samma knep i skriftlig form. Inga sprickor i den muren.
Jag är rädd att Gudrun och Pär behöver varandra. Vi andra hukar i buskarna
Svenska Dagbladets serie om lek går vidare. Jag citerar utförligt :
En lek där några pojkar brottades fascinerade Bodil Halvars-Franzén.
– Deras kroppar kommunicerade på ett imponerande sätt. Jag har själv haft barn och bröder som slagits med sina fäder och då har jag tyckt att det var jobbigt. Nu när jag kunde följa pojkarnas lek på nära håll såg jag skickligheten. De var lyhörda och gjorde inte varandra illa.
I sina förhandlingar visade de att de var medvetna om var gränsen går mellan lek och våld. I en annan förskoleklass såg hon pojkar vars fysiska möten var mer lågmälda. De rörde sig i en lek utan ord, men med synkroniserade rörelser.
–Vid första anblicken såg det ut som modern dans. Den ene visste precis vad den andre skulle göra. Man kan göra kopplingar till dataspel, men mest intressant var att se hur de med sådan precision växelvis styrde och följde varandra med ögonkast och samstämda rörelser.
Att mötas i lek kan ske sekundsnabbt. För en betraktare kan det se kaotiskt ut, men leken bygger alltid på ett slags överenskommelse som utvecklas under lekens gång. Detta innebär att leken rymmer etiska möjligheter, konstaterar Bodil Halvars-Franzén, och tillägger att det kanske till och med är som Schiller skrev redan på 1700-talet: ”Människan är bara helt och hållet människa när hon leker”.
Tysta tankar 