Jag gräver vidare i Gösta Knutssons frågeskatt:
Efter vilken princip uppräknas dessa svenska städer:
Debatten om den studentikosa och rasistiska humorn rullar vidare. Jag skrattar hellre år den här sången:
Jag har fastnat i frågesportträsket. På sidan 71 under rubriken ”Är ni liiterärt bildad?” (och vem vill inte vara det!)
Här är början på tre vårsånger – men vi har tagit bort allla konsonanterna och bara vokalerna finns kvar. Kan ni säga vilka sångerna är:
1) A åo fe i ooue ?
2) Ie aa u a åa äa ?
3) O u äi ao e ?
De vuxna barnen har en ständig trixningstävling – ibland åker bollen över till kohagen.
När vi kommer till landet hittar jag den här tidningen från Jehovas vittnen i brevlådan:
Förra veckan pratade vi mycket om “representationer” – vilka föreställningar gör vi oss om “den andre”. I det fallet handlade det om lärares representationer av socialsekreterare. Hur tänker sig Jehovas vittnen att ateister ser ut?
Även om jag inte har en gudstro har jag aldrig känt ett behov av att demonstrera detta utåt. Det är ingen fråga där jag skulle vilja övertyga någon annan.
Jag slölyssnar på P1 och hoppar till. En reporter har lyckats ta sig in i det slutna landet Syrien genom att klä ut sig till “dramapedagog”.
Hur ser en sådan ut?
Uppmuntrad av det snabba svaret drar jag till med en litterär fråga ur samma bok:
Vilken hed, vilken sand, vilken slätt och vilka kullar omtalas i vilken känd sång i vilken diktsamling av vilken författare?
Vi diskuterar faktakunskapernas betydelse för att kunna utveckla en äkta förståelse för historiska sammanhang och jag hittar den svenska frågesportens fader Gösta Knutssons bok Vem vet vad? från 1943.
På sidan 60 hittar jag följande fråga under rubriken Kungar och krig:
Vem var det som sa att han kunde skaka fram vad för nånting ur vad för nånting?
Jag kommer nog att hitta på ett fint pris till den förste som svarar rätt under kommentar! Rätt svar publiceras på påskafton!
Innan du öppnar flaskan kanske det vore en bra idé att lyssna på den här sången:
Länk till Jag har älskat en yngling
Tack Christer för påskens signaturmelodi!
Kalle Lind vet att berätta mer.
Jag jämför med Malmö högskolas rekryteringsfilm och blir djupt bedrövad.
Länk till min film
…och jag har en sprucken potta.
Det är inte sant som Peps sjunger i Falsk matematik. I verkligheten är Onassis död och jag har minst ett badrum. Men det är inte “en suite”.
Kanske har jag sett för många engelska mäklarprogram?
Kartan för skoldebatten har ritats om. Idag är det ledarsidorna som anger tonen. Tiina Meri dammar av en del påståenden från skolans vardag och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. När våra studenter är på VFU möter de ofta varianter av den här metodiska skåpmaten. Det är en blandning av grundläggande praktisk ledarskap och grumliga normativa budskap.
”Som lärarkandidat mötte jag en lärare som sade att han aldrig skulle klä sig i jeans inför en arbetsdag i klassrummet. En lärare kan inte klä ner sig. Han eller hon måste trots allt vara representativt klädd, eftersom barn lägger märke till de signaler som klädseln skickar. (…)”
Kanske borde jag vara tacksam över att skolan engagerar. Jag behöver lite tid för att vänja mig vid de här förenklade budskapen. Idag är alla (utom lärare och skolforskare) experter.
Tysta tankar 