Första gången jag läste boken Personlig dialektik av Claes Janssen var 1977 och jag gick på förskollärarseminariet. Det var en fullständigt omskakande upplevelse att förstå främlingsskap och en känsla av overklighet som ett normalt tillstånd. Jag försökte intressera mina kurskamrater för teorierna, men det gick inget vidare.
Idag lever idéerna kvar i en ganska managementanpassad form och en del av särlingsromantiken har tonats ner – men det är fortfarande befriande att möta existentiella utmaningar i grupparbetets trygga form.
Jag brukar inte komma ihåg mina drömmar och har ganska låga tankar om deras värde som kunskapskälla. Ändå har jag en vag känsla av att det finns ett dolt budskap i den här berättelsen.
Jag är på Malmö centralstation framför hamburgerbaren och försöker hålla ett litteraturseminarium om en bok jag nästan läst och hjälpligt förstått. En grupp studenter samlas runt mig och jag ber dem sätt sig ner på höjbara snurrstolar. Folk passerar och kommenterar högljutt mina försök att överrösta bruset i vänthallen. Jag försöker få studenterna att flytta närmare och har ingen riktig plan för hur jag vill att de ska placera sig och om de sitter i en ring runt mig kan jag inte se alla samtidigt. Till sist blir jag desperat och höjer sitsen högre och högre genom att snurra medsols. Samtidigt blir jag allt mer ensam i min upphöjda position och mitt försök till ett jämlikt samtal blir absurt när jag svävar högt ovanför deras huvuden. Till sist ramlar stolens överdel av och jag vaknar i ett tillstånd av yttersta förvirring.
Kanske har mina förväntningar på nya skandalrepliker trissats upp, men det här var bara tamt och menlöst. Det mest upphetsande var nog när två lärare hämtar ut en flicka från mattelektionen för att lämna tillbaka ett prov och passar på att berömma henne för att hon använt linjal. (uppmuntran är viktigt!)
Sällsynt påfrestande är kommentatorns ständiga fiskande efter beröm från barn och föräldrar:
– Vad har projektet betytt för dig/ditt barn?
Hallå – det är barnen som behöver bekräftelse (inte superpedagogerna!)
P.S. Spännande bakgrundsinformation var att skolan hade dränerats på duktiga lärare och högpresterande barn när musikprofilen togs bort och friskola startade i närheten.
P.S.S. SVT försvarar beslutet att låta Stavros medverka i programmet och bekräftar ryktet om att han tillhör Jehovas vittnen. (GP, 2)
P.S.S. Max Entin beskriver imitationens helbrägdagörande kraft. Sitter det verkligen i kläderna?
Skolinspektionens kritik mot Rosengård lämnar jag åt sidan. Beglers tal om förväntningarnas betydelse är banalt trams på 9a-nivå. Nu är det allvar. Det sociala kontraktet är utmanat och Salonen skräder inte orden.
I kväll är det dags igen. Nytt avsnitt av Klass 9A och landets lärarkår bänkar sig med bävan framför teveapparaterna.
Patrik Ekelöf arbetar på Mikaelskolan i Örebro och han är inte nöjd med hur verksamheten gestaltas:
Avslutningsvis vill jag i avsaknad av ett rikstäckande Kaknästorn att kabla ut mitt budskap från – efter fem sända avsnitt, med fötterna fast förankrade i den plattpedagogiska, närkingska myllan – utbrista: “för övrigt anser jag att SVT borde skämmas!”.
Jag gillar populärkulturella analyser och kastade mig över Zoran Alagics försök på Newsmill att kritisera Linda Bengtzings bidrag. Han har en vän som reagerat mot att sångerskan drömmer om andra män och uppfattar texten som ett hån mot moderna mjuka män. Zoran har varit pressekreterare åt Margareta Winberg och nu går han till storms mot bristande jämställdhet i schlagervärlden.
“Har hittat mannen med rätt kemi Har hittat mannen med bra fysik Han är en riktig karl, en sån man vill ha En trygg familjefar Som kan plocka ur en diskmaskin Och kan byta olja på min bil
Han är en riktig karl, en sån man vill ha
En trygg familjefar
Men ändå i min fantasi
Finns en annan i mitt liv
Varje gång jag ser dig exploderar det nånting inom mig
Det räcker att du ler mot mig så kapitulerar jag
Varje gång jag attraheras då vill jag bara va’ med dig
Ingenting jag kan hantera, jag vill ha mera
Undrar, e det fel på mig?
Känns som om allting är opp-och-ner
Jag känner att jag inte orkar mer Jag har en riktig karl, en sån man vill ha Precis som det ska va’ Som kan det där med bygg och snickeri Han kan kombinera mat med vin
Jag borde vara glad, jag vet vad jag har
En trygg familjefar
Men ändå i min fantasi
Finns en annan i mitt liv”
Jag har svårt att dela Zorans upprördhet. Linda har drabbats av kärleken till en annan person (man eller kvinna?) och trots att hon redan lever med en riktig man som fyller upp den stereotypins alla krav (även det moderna tillägget med huslighet) kan hon inte stå emot en drabbande passion. Det kanske är dumt men ytterst svårt att analysera utifrån jämställdhetsmallen.
Om det nu skulle finnas en hastigt uppflammande lesbisk sida hos sångerskan framstår kanske den yrvakna titeln “E de fel på mig” som aningen mer motiverad. Det tar tid att vänja sig vid kärlekens olika ansikten.
Mer spännande och deprimerande är det uppdämda hatet mot feminismen och Winberg som sjuder i kommentarsfältet. Jag hoppas att inte de här starka känslorna påverkar LR:s stridbare presschef som ofta skriver spännande om aktuella frågor på sin blogg.
Vi skriver kursplaner och försöker integrera digitala kompetenser i den nya lärarutbildningen. Jag pendlar mellan att vilja detaljstyra och ett mer öppet förhållningssätt där innehållet får styra och datorn är ett bland andra redskap.
Jag gillar det här försöket att definiera vad lärare bör kunna: Länk
Tysta tankar 