Flanören Mats

Jag har fastnat i ett argumenterande läge och hör mig själv driva frågor på bloggen med irriterande envetenhet.

Några arbetskamrater frågar mig:
– Hur kan det komma sig att du har åsikter om allting?

Jag stannar upp en sekund och bestämmer mig för att försöka skaka liv i min nyfika sida. På måndag kommer tentorna och då är det för sent att starta ett nytt liv.

På kommendanthuset vandrar jag runt bland Åke Hedströms fotografier och möter en känd person.

Jag släntrar över till det stora museet och konstaterar att det mesta är omgjort och att det är stor skillnad mellan att gå dit som lärare eller förälder – och att vandra omkring i min nyfunna flanörroll.

På avdelningen för kulturhistoria är konsten integrerat bland möblerna och på en vägg hänger i all anspråkslöshet fem tavlor av C F Hill som tar andan ur mig.

I Räddaren i nöden finns en gripande scen där Holden går på muséet i New York med sin syster och stannar framför en uppstoppad indian med kanot. Allting har förändrats i hans liv men indianen är konstant. För mig spelar dioramat med rävfamiljen och den döda hönan samma roll. Så länge det finns kvar har jag en fast punkt att relatera till.

De ansvariga får gärna förändra alla utställningar från grunden – men rör inte det här sceneriet!

Min flanördag slutar med att jag inte blir insläppt på Mary Ellen Marks föredrag på K3. Jag cyklar hem och tröstar mig med websändningen: Länk

”Barn ska växa – inte lyda”

De som följer bloggen vet att jag drabbas av regelbundna svackor två gånger per termin. De sammanfaller med examinationen och på måndag är det salstenta i en kurs som heter Perspektiv på barndom.

Just nu tror jag att mina studenter sitter och svettas över kurslitteraturen och skickar därför den här länken där Lars H Gustavsson förklarar vad kursen egentligen handlar om. Ibland känns det som att vi krånglar till det .

Länk till UR

Gustafsson översikt griper rakt in i skoldebatten. Kanske behöver vi historien för att förstå #merkateder ?

 

“Varför är det så svårt att behandla flickor och pojkar lika?”

Länk till Nyhetsmorgon.

En undersökning visar att det inte går så bra för jämställdheten i svenska skolor. 50 år efter att målen införts har ingenting hänt enligt Anna Ekström. Marianne Rundström ställer ivriga frågor men lyckas undvika problemets kärnfrågor:

  1. Vilken betydelse har lärarens kön för skolverksamhetens innehåll?
  2. Finns det en sammanhållen teori om “den könsneutrala skolan” som motiverar att vi ska behandla pojkar och flickor lika? DEJA lyfter fram biologiska skillnader i mognadstakt och jag menar att det även går att se skillnader i inriktning. Pojkar och flickor är i perioder av livet intresserade av olika saker.

Jag sammanfattar lite slarvigt:

M .R: Handlar det om diskriminering?

A.E: Det är könsrollerna som begränsar barnen i skolan. Samhället har förändrats men i skolan har ingenting hänt.

M.R: Ställer vi omedvetet högre krav på flickor?

Maria Näsström (gymnasieläraren) jobbar medvetet i sitt ämne och räknar talutrymme i klassrummet. Hon saknar stöd från sina chefer.

M.R. : Kan lärare förstärka traditionella könsroller.

A.E.: Förväntningarna har stor betydelse. Skolan har mycket att lära av andra verksamheter i samhället. Staten bör lyfta fram bra metoder.

Min kritik av DEJA på Newsmill var tyvärr alltför försiktig. Utredningen är ett haveri.

DEJAS slutbetänkande är ett svek mot pojkarna

Får män kritisera en kvinnodominerad skola?

Torbjörn Messing från DEJA försvarar betänkandet:

Skolan behöver fler genusmän, inte cowboys

Jag svarar på bloggen:

Är jag förskollärarnas John Wayne?

Tack för omtanken Torbjörn!

Tack för omtanken Torbjörn 2

Det här med manliga förebilder

Jag brukar värja mig mot tanken på att männen i förskola och skola skulle ha ett särskilt ansvar som goda förebilder. När det manliga nätverket träffades senast diskuterade vi också de här förväntningarna utifrån Torbjörn Messings text på Newsmill. Han utser mig till förskollärarnas John Wayne och jag tror inte det är menat som en komplimang.Vad menar han med “En ny mansroll”? Vill vi vara en del av det projeketet?

Läs hela artikeln: Länk och mina svar till höger. Kommentarerna är som vanligt ett äventyr för sig.

Samtidigt är det viktigt att fundera över vilka förebilder vi själva använder för att skapa riktning i våra liv. Går det att växa upp utan tydliga förebilder?

Vi tänker olika. Någon vill rädda världen och använder Bono som inspiration. John Lennon hjälper oss att tro på fred och människan. Jag nämner Bob Dylan som ett exempel på en förebild som vägrar vara förebild. Den mest oväntade hjälten är nog Leif G W Persson som på något sätt förkroppsligar integritet som livsstil.

Vilken är din manliga förebild?

Max Entin är riktigt rolig

Katederdiskussionen går in på sin elfte dag. Max Entin är som vanligt underbart rolig och uttrycker sin förvåning över Metta Fjelkners hyllning till katedern:
“Men ärligt talat, hur tänkte hon? Till och med skolministern förstod ju att vi inte talade om möbeln.”

Missa inte den här länken!

Agurketider?

Jag är hjälplöst förtjust i den danska teveserien Borgen. Veckans avsnitt heter Agurketider och det betyder ungefär “nyhetstorka”. Länk

I skoldebatten blåser det från alla håll och jag försöker hålla mig avvaktande när de fackliga isvindarna sveper ner över landet. Jan Lenander beskriver motsättningarna med mycket drastiskt bildpråk:

20 år av knivhugg i ryggen på lärare med långa utbildningar och förtal av deras kompetens och det finns förstås ganska många LR medlemmar som manar till strid.

Det är oklart vem det är som delade ut alla dessa knivhugg, men jag inser nu att det finns en uppdämd bitterhet inom LR som jag inte kände till den fulla omfattningen av.

Bör en fackförening ta ställning för undervisningsformer?

Jan Lenander skrev så här :

Jag har många positiva erfarenheter av den traditionella lågstadieläraren och har sett flera exempel på att h*n kan göra mycket positiva insatser långt ner i åldrarna. LR bör fortsatt försvara denna yrkesroll mot dem som försöker göra radikala ändringar.

Jag menar nog att det är läroplanens krav och de professionella aktörerna som ska avgöra valet av metoder. Kanske tar Metta Fjelkner en viss risk när hon så entydigt tar ställning för katedern som symbol för förbundets linje.