Jag missade Brutus Östlings foton på Kommendanthuset och försöker trösta mig med en påkostad utställning om Malmö stads satsning på temat Hållbar utveckling. Det går inte så bra:
Det finns något självförhärligande i tonen som gör mig tveksam. Den store ledaren Repaluu och de duktiga tjänstemännen solar sig i glansen från varandra.
Behöver jag påpeka att miljöarbetet är viktigt?
Tidigare bedrevs här en mycket spännande pedagogisk verksamhet i samarbete mellan SIDA och Malmö stad. Min negativa reaktion kan bero på att jag saknar Zenit!
Christer Sjögren sjunga Bowie? Couldn´t see that coming… En känsla jag delade med många andra på Twitter som pendlade mellan hat, förtvivlan och uppgivenhet. Sågningarna tävlade i elakhet – det räddade kvällen.
Jag möter en ovanligt munter minister i Rapports 18-sändning som presenterar förslaget om nationella prov i fler ämnen. Jan Björklund slår med ett skälmskt (?) leende fast att:
– Det jobbas för lite i svensk skola!
– Eleverna måste anstränga sig mer!
– Nationella prov i fler ämne leder till större ansträngningar!
– Fler prov ger bättre resultat och ni vet hur det går för Sverige i den internationella konkurrensen om vi inte skärper oss
Jag menar att det måste finnas en balans mellan undervisningstid och examinationstid. Idag riskerar lärarnas arbetstid att fyllas av administrativa uppgifter. Amerikanska undersökningar visar att en stor del av det som skulle vara undervisningstid ägnas åt provförberedande åtgärder som på sikt innebär ett förytligat lärande. The Wire säsong fyra är en lysande gestaltning av problemet.
Min oro handlar framför allt om att vi försöker kombinera två svårförenliga system. Om proven konsekvent används som bedömningsunderlag och rättas av utomstående skulle det kunna innebära en verklig maktförskjutning. Barnen skulle tvingas att ta ansvar för sina studier och de undervisande lärarna kan skaka liv i den handledarfunktion som idag riskerar att komma i skuggan av bedömningsfunktionen.
Läraren får i ett renodlat system respons och coachning utifrån sina elevers resultat. Men det är inte givet att läraren ska garantera att barnen ska lyckas. Dagens komplicerade ansvarssystem med IG-varningar och stödåtgärder är svåra att förena med ett utvidgat elevansvar. Det är proven som gäller.
Kärleken lever på svenska skolor och förskolor. Jag var på ganska många besök i veckan och lovar att Alla hjärtans dag får mycket uppmärksamhet i skånska skolor och förskolor. Läroplanerna betonar traditionernas betydelse (länk till newsmillartikel) och jag tror ingen behöver oroa sig för hjärtligheten på måndag.
En del skolor tar chansen och lyfter värdegrundens betydelse – andra tycks vara mer inställda på tillverkning av röda och hjärtformade produkter. För mig som är notoriskt misstänksam mot amerikanskt kulturinflytande är det ganska svårsmält.
Jag har begränsad kunskap om amerikanskt utbildningsväsende och det mesta av min fragmentariska bildning kommer tyvärr från filmens värld. Idylliska och förutsägbara collegehistorier, heroiska gettoskildringar och underliga kindergartenberättelser – det är verkligen ingen stabil grund för ett debattinlägg. Jag har förstått att delstaterna har stor frihet att bygga sina egna system och att de federala myndigheterna nu vill styra mer. En stor del av skolsystemet handlar om tester och skolan är inriktade på att förbereda barnen inför dessa livsavgörande prov. Innerst inne är jag nog fångad av myten om USA som frihetens och individualismens boning på jorden.
I veckan har mycket handlat om att pojkar missgynnas betygsmässigt i svenska skolor och jag har försökt bredda diskussionen till att även beröra innehåll och arbetsformer. Samtidigt vill jag inte medverka till en olycklig polarisering mellan vad pojkar och flickor behöver. Det är en ömtålig balans mellan tydlighet och behovet av nyanser. Jag vet att en del kvinnliga lärare har tagit illa upp och känt sig anklagade.
Anders B Westin tipsar om en sida som inte är känd för sin återhållsamma ton och det är med viss tvekan jag följer länken – men den här berättelsen är absolut värd att läsa och fundera över:
DOWNTON ABBEY Brittisk dramaserie från 2010. En storslagen skildring av kärlek, intriger, liv och död på det edwardianska lantgodset Downton Abbey. Här börjar berättelsen om den anrika familjen Crawley och tjänstefolket som arbetar för dem. Del 1 av 7. Det är den 16 april 1912 och oceanångaren Titanic har just tagit med sig Lord Granthams arvinge, James Crawley, och dennes son, Patrick, ned i djupet. Vem ska nu ärva earlskapet och godset? Samtidigt, en trappa ner, haltar earlens nye betjänt John Bates in genom dörren. Han ska komma att bli hårt prövad i takt med att avundsjukan gror i delar av tjänstestaben. HD. Även i SVT1 13/2.
Maggie Smith är helt fantastisk och allt håller högsta klass!
Helena von Schantz har tröttnat på att skolornas problem skylls på lärarna. Jag är inte säker på att hon trodde att den banbrytande serien skulle bli så här lång: 1, 2, 3 och 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12.
I det senaste avsnittet avslöjar Helena dramaturgin i 9A – ju sämre desto bättre. Jag är full av beundran inför hennes sätt att hantera en ökänd kommentator på Newsmill.
I Sverige har vi inte “mål att uppnå” i förskolan och jag tror inte att en sådan rubrik vore möjlig i dag. Det engelska skolsystemet är mer målstyrt och rakt på sak. The Telegraph
Half of boys failing at school by five More than half of all five-year-old boys in England are already failing to make sufficient progress at school, according to official figures.
Vad är lösningen? Mer tester och mer individuellt stöd.
“To do this, we will put in place a pupil premium to support the most disadvantaged children, introduce a reading progress check for six year olds to identify those falling behind before it’s too late, and raise standards in education across the board through our schools reforms.”
Samtidigt skär staten ner på bokprogram för utsatta områden.
Tysta tankar 