Jag är på skolbesök och får vara med på en spännande svensklektion om omöjlig kärlek. Steget från Romeo och Julias kärlekssaga till ungdomarnas tankar om sex och samlevnad är inte så långt som man skulle kunna tro. Studenten använder kortskrivning som är en form av individuell brainstormning och jag får läsa en flickas text.
“Han frågade mig om vi skulle vara tsm”
Jag tänker att SMS-språket är väldigt vackert.
Dessutom passar bokens omslag bra till duken. Jag lider av fläckvis esteticism!
Många menar att barns utveckling följer en form av trappstegsformad kurva där de genom erfarenheter och reflektion blir allt mer kloka och mogna.
Jack Uldrich anser att skolor och förskolor slarvar med att lära barn “unlearning” – konsten att göra sig av med gammal och onyttig kunskap.
One of my favorite quotes comes from Alan Kay who once said that “The best way to discover the future is to create it.” My way of creating a better future is to help all people — but most especially the young — appreciate the fact that, often, we must first unlearn the past — or, perhaps I should say, “unlearn those ideas which have passed” — before we can seize a new and better future. I can think of no better place to plant the seed of unlearning than Kindergarten.
Det här behöver jag fundera vidare på.
Jag sneglar på Jacques Werups bok Medan jag levde och är lite sur över att den redan är slut. Ni vet den där rastlösa tomheten som gör att att det är svårt att ta sig för något nyttigt. DN
Boken är på ett plan berättelsen om en obotlig egocentrikers resa mot ödmjukhet. Det är särskilt ett kapitel som dröjer sig kvar.
På sidan 289 berättar författaren om hur han äter middag med sin fru och dotter i en liten fransk stad. Efter middagen leker barnet på torget och plötsligt är hon försvunnen. Efter några skräckfyllda minuter återfinner de henne i famnen på en tiggare.
“Då blev jag en vuxen man”
Jag gjorde samma känslomässiga resa på en strand i Spanien. En gång räcker. Budskapet om livets allvar är mottaget.
Kanske är jag besviken över att de uppblåsta förväntningar om pedagogiska vinster från 90-talet inte har infriats. De flesta spel är banala drillövningar och kunskapssynen ofta bedövande enkel.
Å andra sidan lär någon ha sagt att “de lärare som skulle kunna ersättas av en maskin bör också ersättas”.
Öpedagogen tipsar om det här spelet som hon hittade på Länkskafferiet. Jag anar att en nyfiken förskoleklass med smartboard skulle kunna ha ganska kul på den här hemsidan.
Jag fortsätter att fundera över hur IKT-mål ska skrivas in i den nya förskollärarutbildningens kursplaner. Mål eller metod?
http://twitter.com/#!/briankotts/status/33149930260398080
Alla teorier välkomna!
Min vän Håkan startar en diskussion på Facebook utifrån den här tidningsartikeln i Sydsvenskan:
Förstora
Ulf Törnberg sammanfattar Epleys forskning förtjänstfullt men frågorna hänger kvar:
P: Så om man säger “min fru förstår mig inte” så kan man räkna med att ingen annan heller gör det?
M: Om jag tror att min fru förstår mig – betyder det att alla andra också gör det? Eller att jag inte har en aning om någonting…
Jag drabbas av en insikt om kommunikationens bräcklighet och anar att den här lockande övertygelsen om att vara “förstådd” antagligen är en form av raffinerat självbedrägeri.
Jag har i olika sammanhang kritiserat genuspedagogiska ansatser för att vara moraliserande och alltför inriktade på att korrigera pojkars beteende. Den traditionella manliga könsrollen är hårt ansatt och kritisk maskulinitetsforskning har inga svårigheter att hitta problematiska mönster inom männens värld. Det är ungefär lika spännande som att anklaga reklam för att vara sexistisk.
Någon har uppfattat mig som traditionellt macho och det bjuder jag gärna på. Lite tråkigare är tendensen att avfärda kritiken som antifeministisk och jag brukar framhålla Faludi, Badinter och Chodorow som avgörande inspirationskällor.
När jag kör bil är jag ganska känslig för musik. På motorvägen drabbar mig den här spolingens sång med oväntad kraft:
Jag ligger nog utanför målgruppen.
Eller inte?
Den roligaste och mest ansträngande delen av mitt lärarutbildaruppdrag är att besöka studenterna på den verksamhetsförlagda tiden av deras utbildning. (Nej vi säger inte “praktik” eftersom vi inte vill dela upp tanke och handling!)
Idag var jag på en förskola och drogs in i barnens lekar. I ett avgränsat utrymme byggde de koja och lekte mamma-pappa-barn. Jag frågade hur de fördelade rollerna och förstod att familjen bestod av mamma-mormor-syster-bror-bror-hund. Ingen ville vara pappa och jag tog på mig den otacksamma rollen med viss tvekan. Barnen hade olika tankar om vad pappor egentligen gör och jag prövade olika tolkningar: arg pappa, glad pappa, ledsen pappa, rädd pappa och trött pappa.
Hur lekar man mamma-pappa-barn nu för tiden?
Jag brukar inte gilla musikvideofilmer där bilderna ligger väldigt nära texten. Här behöver jag det visuella stödet för att ta in budskapet.
Jag ser förfärliga bilder från Kairo och fruktar en blodig kontrarevolution. Skakade reportrar yttrar sig på ett sätt som visar att det inte längre är möjligt att inta en neutral position.
Diktatorn ska bort.
Tysta tankar 