Henrik Torehammar verkar vara trött på att förskolor försöker profilera sig?
http://twitter.com/#!/torehammar/status/30577384428142592
Jag är inte säker på att jag förstår vad han syftar på. Är det något lokalt?
Henrik Torehammar verkar vara trött på att förskolor försöker profilera sig?
http://twitter.com/#!/torehammar/status/30577384428142592
Jag är inte säker på att jag förstår vad han syftar på. Är det något lokalt?
Den allt mer omistlig nättidningen Skola och samhälle inleder en serie om hur forskningsbaserad svensk skolpolitik är (?) och utgångspunkten är en stor undersökning om förhållandena i engelska skolor.
Den första slutsatsen (av elva) är blytung:
I den första punkten rekommenderas skolpolitikerna att först och främst arbeta för att minska klyftorna i samhället, när det gäller ekonomiska resurser, välfärd och tillgång till utbildning. ”Skolan och lärarna kan inte göra så mycket för att minska dessa klyftor så länge som så många barn missgynnas av fattigdom och bristande kulturella och sociala resurser.” Enligt Cambridge Primary Review står en betydande ojämlikhet i samhället hårdnackat emot förbättringar av utbildningen. Kraftfulla insatser för att tidigt kompensera för skillnaderna i förutsättningar är naturligtvis nödvändiga. Men allt talar för att det inte räcker, så länge klyftorna i samhället består eller till på köpet ökar.
I en av trailrarna inför seriestarten av 9a säsong 2 säger läraren Gunilla indignerat:
– En del av barnen har identifierat vitsippa som ett djur!
Superläraren Stavros utbrister:
– KATASTROF!
Det kanske är en olycklig klippning av osammanhängande händelser, men samtidigt känns det symptomatiskt för seriens dramaturgi. Jag säger som Stavros:
– KATASTROF!!!!!!
Personalen på lärarutbildningen diskuterar tillsättningen av ny rektor och de flesta på mötet tycks vara övertygade om att Lennart Olausson bör fortsätta i tre år till.
Ett lika oväntat som välkommet inspel hittar jag i Kvällsposten där Salomon Schulman argumenterar för Sanimir Resic. Länk till artikeln
Ett rektorsval har ägt rum. Det handlade om att ge framsyntheten förnyad kraft, en fingertoppskänsla för spjutspetsforskningen och en utbildning som speglar morgondagens behov. Tvärtemot vad åtskilliga hoppats på blev det två riktiga svennar som toppade högskoleledningens önskelista. Byråkraternas seger över det praktiska förnuftet om man vill formulera det annorlunda.
Man förbigick den av kandidaterna som var utsprungen ur det genuina Malmö, med en fot i industristadens tunga erfarenheter och den andra i akademiernas nyfikna värld.
Sanimir Resic heter den försmådde. En utlänning förstås, om man nu ska se sig blind på immigrationsstatistiken. Han kom nämligen hit som tvååring och har som jag vuxit upp i Malmös mest proletära stadsdel, Möllevången, om än femton år senare än jag.
Föräldrarna tillhörde den jugoslaviska arbetskraftsinvandringen från sextiotalet, en minoritet som utgör några tiotusental av befolkningen. Pappan hade slitit på Kockums båtdäck, en plåtslagare av muslimskt ursprung, medan modern var städerska och katolik.
Själv har Resic forskat i Balkans blodiga historia och hävt sig mot alla odds till prefekt på Lunds Universitet.
Men i Malmö väljer byråkratin sina egna spegelbilder, svenskar med rötterna djupt nedsatta i fosterjorden – men fjärran från den invandrar-revolution som skakar om “fönstret mot kontinenten”.
Vi som levt i marginalerna och kunnat kasta våra blickar både i den svenska och utländska världen förstår att invandrarfobin till och med förmår knuffa ut den självklaraste rektorskandidaten för att det storsvenska ska kunna behålla sin hegemoni.
Även om högskoleledningens beslut är fattat finns det ännu en chans att korrigera denna diskriminering och brist på framsynthet.
Det är regeringen som har det sista ordet. Den borde kunna lyfta sig över byråkraternas snäva skråtänkande och ge det framväxande multikulturella Malmö sin verkliga chans. En man ur folket med både muslimska och kristna rötter, en forskare – vem klår en sådan Malmöbo som högskolerektor?
Min nyfikenhet väcks. Hur gick det till när beredningsgruppen sorterade bort den här kandidaten? Schulman beskriver händelseförloppet som om de avgörande besluten redan är fattade. Så uppfattar jag inte processen. Just nu samlar beredningsgruppen in åsikter från personal och studenter.
Jag kommer inte ihåg exakt hur Strindberg formulerade sig om det här med gentagelser (det är ett begrepp som är hämtat från Kierkegaards filosofi) men när jag läser Metta Fjelkners text om teveserien 9A drabbas jag av en oresonlig matthet. Den obehagliga känslan av att befinna sig i en oändlig rad av repriser kryper under skinnet. Gunilla Säfström Hammar och Metta Fjelkner talar till mig med sina uppfodrande och stränga lärarröster:
“Och var har staten varit under de nio år klass 9 A gått i skolan? Varför har Sverige som nation under denna tid inte brytt sig om det allra viktigaste, nämligen att alla elever skall ges förutsättningar att nå goda resultat?”
Det är jag som är staten.
Jag vaknar av att morgonekot refererar Obamas tal til nationen. Han tycks ha lyft fram lärarnas betydelse för landets utveckling och jämfört med Sydkorea där lärarna beskrivs som “landet hjältar”.
Tack – hyfsad lön och en gnutta arbetsro räcker långt för mig.
Men det var trevlig omväxling.
Jag ser på handboll och rycker till varje gång kommentatorerna nämner den danske spelare Spellerberg.
På Pojkaktig sångbok 2 finns en utomordentligt korkad sång som heter Har du sett mitt smällebär.
DJ förslår att 50 miljoner ska satsas på att belöna de lärosäten som lyckas med sitt jämställdhetsarbete.
• En jämställdhetsbonus på 50 miljoner kronor per år bör införas. Bonusen bör utgå till lärosäten där jämställdheten bedöms vara särskilt god eller ha förbättrats påtagligt. Högskoleverket bör utvärdera lärosätena utifrån fastställda indikatorer som speglar såväl kvantitativa som kvalitativa aspekter av jämställdhet. En av indikatorerna bör vara könsfördelningen på professorsnivå. Tydliga ekonomiska incitament är, menar vi, nödvändiga för att mobilisera rektorer och andra ledande företrädare inom akademin: ”Money talks”.
Delegationen är ytterst engagerad i den ojämna könsbalansen på professorsnivå och är beredd att satsa stora pengar på att flytta fram positionerna för kvinnorna. Hur ser engagemanget ut inom de områden där män är underrpresenterade?
När Malmö högskola tillsammans med Borås högskola ansökte om bidrag för att ordna en konferens för manliga nätverk vid landets lärarutbildningar fick vi kalla handen. Att ge bidrag till manliga nätverk var helt omöjligt utifrån delegationens könsmaktsteorier. De ansökningar som fick bidrag utgick från perspektivet kritisk maskulinitetsforskning. Att se männen som en utsatt grupp låter sig inte göras. Utifrån delegationens perspektiv kan det inte vara ett problem att män avbryter sina utbildningar i förtid – eftersom det skulle kunna tolkas som om det fanns brister hos kvinnliga pedagoger. Män tillför per definition ingenting.
Efter 40 år av jämställdhetsarbete har könsobalansen inom skola och förskola inte förändrats. Skillnaden är att på 70-talet betraktade staten detta förhållande som ett problem. Idag är frågan osynliggjord.
I Norge belönar staten förskolor med jämn könsbalans och dessa utnyttjas som praktikplatser för manliga studenter. Så kan man också tänka om jämställdhetsbonusar.
…menar jag är överskattat.
En studie från Nya Zeeland påvisar motsatsen. Det tycks finnas ett starkt samband mellan treåringens bristande självkontroll och problem i vuxenlivet.
Jag anar att den här artikeln kan tas som ursäkt för starkt disciplinerande arbetsmetoder i skolan – vi tränar självkontroll.