Det går snabbt nu och för många av oss flyter årtalen samman i ett stort grått FÖRFLUTET. Vi spelar sällskapsspelet När då då och upptäcker hisnande luckor när det gäller att relatera händelser till varandra i tidsföljd.
Jag minns en ung nära släkting som lyssnade på Absolute music 8 och en dag insåg att det fanns andra skivor med lägre siffror som innehöll äldre musik:
– Var Mozart med på Absolute music 1?
Jag arbetar ibland med rekrytering av män till lärarutbildning och minns med sorg hur det var att 2005 ta del av Delegationen för jämställdhet i förskolans delbetänkande. Tomas Wetterberg var sekreterare i utredningen och förklarade stolt på presskonferensen att det inte var en viktig fråga att öka andelen män i förskolan eftersom de ofta riskerade att falla in i stereotypa könsroller. Sedan dess är jag lite misstänksam mot honom och anar att det är en person som gärna spelar det politiska spelet på en högre nivå.
Wetterberg är idag aktiv i Män för jämställdhet. Det är en grupp som jag menar är lite för ivriga att ta avstånd från mansrollen och blandar samman detta med mäns våld mot kvinnor – den här formen av botgöring gör mig orolig och mina tankar vandrar till f.d. polismästare Göran Lindbergs föreläsningar.
Samtidigt är det plågsamt att se hur ansatser till manliga nätverk knuffas in i antifeministiska positioner och jag undrar varför Tomas Wetterberg vill befästa de här motsättningarna genom att demonisera andra grupper och monopolisera godheten till sig själv.
Pelle Billing försöker värja sig mot beskyllningarna om antifeminism. Jag tror att Tomas Wetterberg behöver antifeminismen som begrepp för att fortsätta kunna beskriva sig själv som moraliskt överlägsen. Han sörjer den gamla fina tiden innan ROKS kritiserades i teve och Margareta Winberg delade ut pengar till alla som delade hennes åsikter om män. Jag är osäker på om Wetterberg menar allvar – tror han att den tiden kommer tillbaka eller är det bara nostalgi?
Pelle Billing letar efter reklam där män inte framställs som töntar. Exemplen är inte så många och en del reklamfilmer bär på andra problem. Den här filmen tror jag att mina teknikälskande läsare kommer att uppskatta.
Tomas Wetterberg menar att feminismen idag har förvandlats till ett skällsord. Jag håller inte med och har inga problem med att försvara feministiska principer – men vill inte vara beroende av hans tolkning av innebörden i ordet. Idag finns det andra sätt att arbeta för jämställdhet och när Wetterberg talar om sin “tro” på genusvetenskapen blir det svårt att ta honom på allvar.
När blev feminismen en trosfråga?
Malmö konsthall är en fantastisk byggnad. Just nu är den särskilt spännande utanpå.
Min helg i stan inbjuder till kulturupplevelser. Utställningen på konsthallen var inte så spännande. Huset är tyvärr mer intressant än konsten.
Min första resa genom Citytunneln går Från Anna Lindhs plats till Hyllie station. Det är lite högtidligt och en smula löjligt med alla dessa malmöbor som vill vara med om något historiskt.
Morrica undrar lite försiktigt över vad som är meningen med jazzen. Kanske den här filmen kan ge en ledtråd?
Så har min stad blivit med tunnel. Jag fryser mig igenom invigningen och deltar halvhjärtat i firandet. Till sist kommer Kungen själv och talar vänligt, om än en smula svävande, till folket.
De lokala artisterna gör en hyfsad version av Cat Stevens Peace train. Vi går hem och lyssnar på det här: Dolly Parton – Peace Train/Isitimela Sokuthula
Jag städar skrivbordet och hittar ett halvläst nummer av pedagogiska magasinet. Den finländske hjärnforskaren Matti Bergström beskriver baksidan av katederundervisning och plötsligt blir jag en aning mindre trött på tjatet om Finlands fantastiska utbildningssystem och exempellösa framgångar i PISA-mätningar. Det finns sprickor i muren. Länk
Detta betyder att nutidens västerländska kunskapsskola, där målet är att ge barnen största möjliga mängd fakta, måste byta inriktning. Vi lever i en ”informationsålder”, men borde vara på väg mot en ”värdeålder”, eftersom ett urval av värderingar blir det viktigaste även för barn. Därför måste vi bort från en skola med katederundervisning, där eleverna inte får reflektera över vad de tycker om undervisningen. Våra barn tycker inte om kunskapsskolan utan trivs vid sina datorer, där de fritt får välja den kunskap och de värden de vill. Och till slut väljer de alltid rätt! På detta sätt räddar de oss från att bli ”värdeinvalider”, en utbredd social sjukdom som är ödesdiger för mänskligheten.
Jag funderar på att hitta på någon form av omröstning men kommer inte på någon bra och nyanserad fråga. Det är nog bäst att lämna ett öppet svarsalternativ här!
Fler reklambilder här
Jag går en högskolepedagogisk kurs och om några år kanske jag kan kalla mig senior adjunkt. Det betyder ungefär överårig påläggskalv i utrotningshotad yrkesgrupp.
Idag föreläser rektor Lennart Olausson om universitetens historia och det är spännande att jämföra de olika idéerna om vad som har varit lärosätenas huvuduppgift genom tiderna. Lunds universitet startades på 1600-talet med det uttryckliga syftet att göra svenskar av danskarna med hjälp av tyska lärare (eller var det tvärtom?)
Vi diskuterar det moderna humboldtinspirerade universitetet där forskarna är en sorts fria andar som tjänar vetenskapen under rituella former. Verksamheten sker med oklar anknytning till samhälle och yrkesliv utanför murarna, men åtnjuter naturligtvis starkt statligt beskydd.
Malmö högskola intar en delvis annan position och rektor beskriver det som en postmodern kontextualiserad hållning. Omvärlden sipprar in och påverkar vår verksamhet och myten om den fria och oberoende forskningen känns avlägsen. Vi vill gärna vara en del av det nya och den uttryckliga ambitionen är att bygga många broar mellan högskola och näringsliv i någon form av partnerskap.
Utanför högskolans murar är inte respekten för formell kompetens lika stor och det är inte govt att en avhandling öppnar dörrarna. Vi opererar på en marknad och bygger ett varumärke. Frågan är hur långt vi vågar gå i vår iver att omfamna det entreprenöriella?
Tysta tankar 