Zlatan bodde granne med oss under några månader innan han for till Amsterdam och Ajax. På den tiden hängde det minsann inte några istappar från taket.
Klarinettisten i huset bredvid har också slarvat.
Jag försöker vara lite julaftonsuppbygglig!
- Förverkliga dina drömmar som lärare!
Till hösten startar en ny lärarutbildning och det finns stora förväntningar på att den ska bli bättre än den förra. Genom höga krav och god kvalitet ska statusen öka.
Kanske kan 19 miljoner kronor till en reklamkampanj hjälpa till att öka söktrycket?
Kampanjen riktar sig till “högpresterande”. Jag hade gärna sett att det fanns ett genusperspektiv och att myndigheterna följde upp talet om jämn könsfördelning med kraftfulla åtgärder.
Jag är inte cynisk, jag är inte cynisk, jag är inte cynisk, jag är inte cynisk, jag är inte cynisk, jag är inte cynisk, jag är inte cynisk, jag är inte cynisk, jag är inte cynisk, jag är inte cynisk, jag är inte cynisk, jag är kanske lite cynisk, jag är inte cynisk, jag är inte cynisk, jag är inte cynisk, jag är inte cynisk, jag är inte cynisk, jag är inte cynisk, jag är inte cynisk, jag är inte cynisk…
Jag ser en underbar film om några killar i Snårestad som har byggt en trädkoja på 400 kvadratmeter med tillhörande bunker.
Länk till film, Killarnas hemsida
De har hållit på i tio år och jag funderar över hur många läroplansmål de har avverkat under tiden.
Jag önskar att skolan skulle kunna erbjuda liknande utmaningar till alla barn. Det kallas informellt lärande.
Jag har tidigare förvånat mig själv genom att blogga om kläder och matlagning. I dessa juletider släpper de sista hämningar och jag kastar mig ut i heminredningsvärlden. Homestyling är kanske nästa stora grej?
Min chef talade om “det privata läckaget” inom bloggvärlden och jag får nog motvilligt ge honom rätt. Vi är ganska långt ifrån utbildningspolitik nu.
Granen är klädd. Den är liten men ser stark ut. Tänk att vi fortfarande har svampade väggar!
Majken Humle sammanfattar de sorglustiga turerna kring den nya lärarutbildningen och beskeden om vilka lärosäten som inte beviljats examensrättigheter (Länk)
Vad var det egentligen som hände när lärarutbildningen annekterades av Stockholms universitet?
Institutionsstrukturen slås nu åter sönder i januari 2011. Ett vackert, funktionellt och för ändamålet nyskapat campus ska utrymmas. Flytten går mot Frescati, Stockholms universitets område. Men det här handlar om annat än en lokalflytt och ett investerat kapital i ett campusområde. Den kunskap och erfarenhet som fanns inom lärarutbildningen har inte tagits tillvara. I stället användes den urgamla härskartekniken Historien – Börjar – Med – Mig. Universitet hade inte förmågan eller viljan att forma en organisation som i bästa mån skulle passa en yrkesutbildning. Tvärtom stuvades professionsutbildningen in i universitetets strukturella villkor och detta bryter sönder en sammanhållen utbildning. Den söndras och splittras, liksom den kunskap och erfarenhet som fanns samlad.
Jag gissar att detta mönster inte är helt olikt Umeå som också förlorar sina examensrättigheter. Något borde vi kunna lära oss av det här – kanske att det finns ett värde i att behålla lärarutbildning som samlad organisation.
Och att inte låta DN:s ledarsida sköta dagordningen.
- Jag tar vad jag vill ha!
Anders Mildner skriver om det här fenomenet som händer just nu, men som ingen riktigt verkar förstå:
Ett sådan företeelse är inte helt lätt för den traditionella medelogiken att hantera.
Först när journalisterna ska skriva om fenomenet i sina egna tidningar eller göra reportage om det i sina tv- eller radiokanaler krävs en talesperson att visa upp. Trots att den ursprungliga gruppen som började att diskutera ämnet på Twitter till stor del bestod just av journalister – som då alltså inte hade några som helst problem med att föra ett samtal utan att förhålla sig till en ”ledare”. Vad säger det om mediernas förmåga att skildra sin samtid?
Och det är lika sorgligt som sant att den #prataomdet-konversation som förts i sådan oerhört stor utsträckning faktiskt först blir riktigt puckad när professionella journalister ska försöka att hantera den. Varför? Jo, för att det är först då som vi får förenklingar och skapade konflikter som bara har som syfte att uppfylla det aktuella formatets krav på underhållning.
Samtidigt har självklart #prataomdet lett till ett stort antal debattartiklar och andra texter i traditionella medier som inte fördummat diskussionen.
När jag först stötte på tanken i form av lösa funderingar hos Johanna Koljonen tyckte jag det var ganska övermaga av några journalister att tro sig kunna styra innehåll och rubriksättning på landets kultursidor i en samordnad aktion. De här redaktionerna skulle väl aldrig låta sig manipuleras så enkelt och jag resonerade i termer av redaktionell integritet. Så dum var jag.
http://twitter.com/#!/jocxy/status/14762308999843840
Jag tror många är tacksamma över att hashtagförslaget #tackanna inte genomfördes. Med ett sådant namn hade det varit svårt att hävda kampanjens oberoende av Assangefallet.
Folk klagar över att det ständigt kommer nya versioner och drivrutiner som man bara måste ha. “Varför kan inte allting bara fungera?”
Här är ett väldigt bra argument för att uppdatera sin webbläsare:
http://bodybrowser.googlelabs.com/index.html
Vad var det för fel på Netscape egentligen?
http://twitter.com/#!/AndersOlofsson/status/17552440937152514
Djärvt. Tror jag.
Är det någon som minns nedläggningen av organisationen Tidningen i skolan? Den bedrev under många år ett spännande arbete ute i landet men övergavs av tidningsutgivarna när vinsterna krympte. Mediekompassen är inte en fullgod ersättning.
…så är SVT debatt det givna valet.
Självplågaren i mig dras till SVTplay. Jag anar det värsta och på Twitter är upphetsningen total.
Sämsta möjliga uppslag måste vara “låt oss diskutera skuldfrågan i ett pågående rättsfall”. Dessutom tycks rubriken “Är Assange oskyldig?” ha ändrats utan att deltagarna informerats. Förvirringen är total och programledaren har ingen plan. Fenomenet #Prataomdet kommer ohjälpligt i skuggan av Assangefallet och detaljer blandas med konspiratoriska teorier. Den uppenbarar kraften i att dela berättelser och värdet av att kommunicera med sin partner drunknar i tafatta försök att knyta till juridik och politik.
Pelle Billing vill tala om mäns utsatthet och hånas på Twitter. Kanske är det fel dag. Alldeles säkert är det fel program. Den här paraden tillåter inget regn.
Orkanens fasad
Tysta tankar 