Nybesiktigad utan anmärkningar. Var firar jag klockan 8.23?
Funderar vidare över Gösta Knutsson. Antagligen är det få studenter som känner till den svenska frågesportens fader och jag anar att deras kunskaper om Pelle Svanslös är skrämmande grunda. Antagligen har de sett en tecknad film från 90-talet och jag misstänker att intresset för berättelsernas anekdotiska bakgrund i det akademiska Uppsala är begränsad.
Hur var det nu med Ingemar Hedenius och Sven Stolpe?
Jag sitter utanför Bilprovningen och bläddrar i ett udda loppisfynd.
Himlen är spännande och dramatiken ökar.
…i den nya läroplanen och de icke existerande betygskriterierna.
Johan Kant skriver elakt och roligt om spelet mellan Skolverket och regeringen. Det är verkligen en intressant fråga varför Skolverket har åkt landet runt och försökt implementera något som inte finns.
Den där filmen måste man nog se. Länk
Uppdatering
Nu har jag sett filmen om Implementering – det blir oavsiktligt komiskt att se projektledaren Niclas Westin stapla samma klyschor om tydlighet två gånger.
Vi talar ofta om flerstämmiga klassrum och betydelsen av olikheter i tolkningar av verkligheten. Samtidigt är lärarutbildningen indränkt i normativitet och ibland känns det som om alla tävlar om att bära upp den allra korrektaste åsikten. Kanske ligger det i yrkets natur att vilja vara klok och trovärdig, men jag längtar efter att vi i vår egen utbildning lyckas bejaka den där olikheten som vi så gärna talar om när det gäller barnens nivå.
Jag tror Wilhelm Ekelund sa det bättre – men jag är mer än öppen för andra tolkningar av dikten Lunaria.
Här tätt vid den yppiga klyftan
flammar din ensamma prakt,
sig hög i skuggan reser
din spensliga ljusa växt.
Din gestalt, så lätt och så kraftig,
aldrig beundrar jag nog,
ett ädelt barn du är
af den blomsterrika dunkla jorden,
dess klara safter välla
i din höga friska kropp
så genomskinliga rena,
där spänstigt fri och stolt
i skönhetsbräddad kraft
du öfver svarta grunden strålar
det lefvandes symbol.
Så skild från de andra du synes stå,
så främmande och tyst,
och din blick är egen och kall;
men djupet är tungt af längtan.
Ingen ditt lynne liknar.
Men soliga klyftan upptill
är full af den sorlande sommar,
där dallrar törnros, konvolvel glad
och kaprifol i flamma;
de spela i vinden, de vaja mot hvarann,
de le och sjunga,
och alla blommor äro glada mot hvarandra,
och alla blommor äro vackra mot hvarandra.
Ingen dig ser,
ingen märker dig af de andra.
Hvar har du din vän, du blomma kall?
Eller kanske när allt i slummer sänkts
och sjupen blanka darra
och den tysta klyftan fylls
af svart och hemligt sus,
med stjärnorna du talar?
Wilhelm Ekelund samlade dikter 2
Bilden är tagen av Christian Fischer och licensierad under Creative Commons
Märks det att jag tränar på upphovsrättsfrågor?
Då kanske jag måste hålla koll på nya sidan:
Å andra sidan misstänker jag att det börjar bli dags att krympa inflödet? Just nu känner jag mig en smula folkskygg och funderar på om skägg verkligen är lösningen på identetsfrågan.
Bästa kursen börjar nu!
Lek, kultur och kommunikation – så heter min favoritkurs och just nu ser jag ljust på framtiden.
Jag försöker smälta intrycken från föreläsningen om Bloggen som pedagogiskt redskap och inser att jag målar in mig i ett hörn när jag hävdar autenticitet som en avgörande kvalitet för bloggen.
Min krävande privata princip är att jag försöker överraska mig själv med oväntade ämnesval och det finns en uppenbar risk att jag har gjort något förutsägbart av det oförutsägbara. I skolans värld råder tydlighet, struktur, mål, syfte och medvetande om mottagaren – jag famlar efter något annat.
Antagligen är det bara jag som skrattar åt att min bajsbruna cykel heter Winther samtidigt som det snöar i stora delar av landet.
Jag lyssnar på Kristina Alexandersson som berättar om webbstjärnan och hur de arbetar med webbpublicering i skolan. Kristina är en extremt inspirerande föreläsare men vi är väldigt olika och jag inser att gymnasiet är en skolform som bygger på tydlighet, syfte och struktur.
Just nu berättar en av hennes före detta gymnasieelever hur det gick till att knäcka sin lärares kod på Twitter. Samtidigt öppnade formen för oväntade möten och ny input.
Jag anar att Kristina förpackar ett ganska svårsmält innehåll i en väldigt mottagaranpassad form. De samlade lärarna nickar instämmande och jag undrar om de verkligen förstår konsekvenserna?
Men det kan också vara så att jag romantiserar “det nya” och autentiska – det kan också vara så att bloggen enbart är ett sätt att göra det gamla vanliga på ett mer effektivt sätt.
Fast jag tror det handlar om tillfälliga positioner. Barnen beskriver undervisningen som klart äventyrlig – typ bungyjump.
Just nu behöver jag inte gå ut. Sakta arbetar jag mig igenom högen med studenttexter och hämtar inspiration från fjärilslarvens orädda klättring på min lille vän.
I eftermiddag smiter jag iväg till Stadsbiblioteket och lyssnar på Kristina Alexandersson. 13.00 Röda rummet.
Jag har hittat ett gemensamt intresse mellan Kristina och mig. Hennes bildspel befolkas av kloner från Star wars som illustrerar komplicerade resonemang på ett spännande sätt. Min lille vän är mer jordnära. (samlade MLV) De kanske borde träffas?
Förhoppningsvis möter jag inga arga studenter som undrar varför jag inte rättar tentor.
Tysta tankar 