Jag läser de nya studenternas utvärderingar från teambuilingsdagen i Törringelund:
“Dagens lärdom, ingen kan allt men alla kan något! En grupp människor har alla olika potentialer, som är mer eller mindre användbara beroende på vad det är man ska göra. Det gäller bara att ta tillvara på dom!”
Vi borde vara i naturen oftare. Och det gäller alla yrken och åldrar. Freud hade nog mer än en poäng.
Jag är lite vilsen på loppmarknaden och den riktiga köpfesten uteblir.
Till sist hittar jag en samlingsvolym Blandaren 100 år och jag njuter av den aktuella studentikosa humorn från 1937 och de spännande illustrationerna.
Omslag genom 100 år – förstora!
Förstora!
Jag läser i Sydsvenskan om stadsdelen Möllevången och funderar över vad det är som håller på att hända.
Norra Möllevången är både Vänsterpartiets och Miljöpartiets starkaste fäste i Malmö. Och Pensionärspartiets svagaste. I de gamla arbetarkvarteren försöker unga akademiker, kulturarbetare och låginkomsttagare behålla områdets identitet.
Det är oklart vad som menas med “områdets identitet” men jag anar att många har ganska romantiska föreställningar om att kunna förena arbete och kultur, svenskar och invandrare, fattigt och rikt. De billiga krogarna och myten om en avslappnad livsstil lockar hit tusentals smålänningar med musiker- och konstnärsdrömmar. Samtidigt befolkar de Malmö högskolas mer frisläppta utbildningar och min unge släkting som läser freds- och konfliktforskning beskriver dem förvånat:
– Alla är så vänliga!
Sydsvenskan slarvar som vanligt bort materialet på nätet genom en slarvig presentation. Samla porträtten av stadsdelar och lyft det statistiska underlaget!
Idag klockan 13.00 debatterar Malmös politiker på Stortorget. Jag anar att några partier har dubbla känslor inför tanken på att möta Sverigedemokraterna. För fyra år sedan avstod Vänsterpartiet och Miljöpartiet lämnade scenen demonstrativt. Det var inte så lyckat.
Det mörka molnet över Stortorget
Jag läser Fredrik Ekelunds senaste bok och inser att det är alldeles för nära. Vi bodde 100 meter från varandra och beskrivningarna från våra kvarter är smärtsamt detaljerade. Fiskebäcksgatan och Sorlabäcksgatan var världen och Fredriks försök att göra den större och begriplig var också mina. Jag är (fortfarande) två år yngre än Fredrik och minns de stora killarna som avlägsna hjältar – samtidigt var gemenskapen stark på fotbollsplanen och det fanns alltid plats för en offervillig målvakt.
Händelserna kommer ibland alltför nära och jag fastnar i ett petigt avkodande av personer. De flesta har sina egna namn (eller smeknamn) och jag pusslar med ledtrådarna och mina minnesfragment.
Det går inte att skriva om boken som litteratur. Hur recenserar man en barndom?
Ärlig?
Jonas Thente sammanfattar i DN
Det är med andra ord just så patetiskt, fånigt och hjärtskärande smärtsamt som det låter. För min del så tycker jag att det är just det trevande och ofullgångna som gör Ekelunds bok till en bra roman.
”Mer liv än detta har jag aldrig upplevt”, skriver Ekelund på ett ställe om pojklördagarnas fotbollsmatcher.
Han har säkert rätt.
För vem vill sätta sig till doms över sina egna minnen, om de är lyckliga?
Sydsvenskan låter Björn Wiman recensera:
Hans barndomsminnen är givetvis inte mer eller mindre intressanta än andras; vad det kommer an på är som alltid förmågan att gestalta dem. Energikällan i hans bok är ljuset från det förlutna, inte som i mycket annan självbiografiskt färgad romankonst, mörkret.
Det gör ”Fadevår, tack för ljuset!” intagande, om än mer på ett personligt plan än på ett konstnärligt. Någonstans inom oss är Bosse Larsson ändå alltid vattenkammad och det är aldrig för sent att få en lycklig barndom, kanske framför allt inte om man råkar bo i en stad ovan molnen.
I Expressen skriver Nils Schwartz en oblygt självupptagen recension och framhåller bokens svarta sidor.
Åskmolnet på Ekelunds ljusblå barndomshimmel uppenbarar sig först mot slutet av romanen. Det är inte oförsynt att avslöja det – tvärtom tror jag att berättelsen lyser starkare om man från början anar de mörknande skyarna vid horisonten.
Jag håller med. Livet bakom radhusfasaden var skört.
Jag funderar över hur vi kan använda blogg, facebook och twitter på lärarutbildningen. Idag har de flesta barn stora erfarenheter av sociala medier och våra studenter tackar bestämt nej till den stendöda digitala lärplattform vi erbjuder dem. De har egna kommunikationskanaler och ser inga vinster med att bli övervakade i olika forum. Jag förstår dem.
Hur var det pastor Jansson sa:
– Varför kommer de inte när jag ringer i klockan?
Nu arbetar jag på en institution som delvis lever på att erbjuda lärare fortbildning. Samtidigt funderar jag över varför det går så långsamt att införa digitala redskap i skolan. Många klagar över att de inte har utbildning och efterlyser kurser.
Samtidigt som vi på ett ideologiskt plan odlar en starkt ideologisk figur som vi kallar “det kompetenta barnet” som i samspel med andra själv erövrar och konstruerar sina kunskaper, tycks många lärare ha en ganska passiv och förmedlingspedagogisk syn på sitt eget lärande:
– Jag vill att någon ska lära mig!
Så här - fast tvärt om?
Aftonbladet berättar om den berusade kvinnan som flyr från ett gruppsexparty i Småland och krockar med ett vildsvin.
Länk
Vad kan vi lära av detta?
Anne-Marie sammanfattar diskussionen om diagnoser i skolan.
Länk
Som vanligt – ovanligt klokt!
En hel del uddakavajer har passerat förbi, men den där heltäckande uniformen har jag lyckats undvika. Kanske vårdar jag myten om min egen individualitet och det finns en risk att jag läser in alltför stor betydelse i klädesplagget som politisk vuxensymbol – men utan kostym är jag fortfarande ung.
I alla fall i mina egna ögon.
Tack Morrica för tipset
Jag läser folkpartiets valaffischer och studsar till inför Jan Björklunds storslagna utspel:
“Sverige ska vinna nobelpris”
Tror Fp att det är en tävling?
Tror Fp att länder kan få nobelpris?
Kan någon informera vår leende utbildningsminister om hur det ligger till? Senast vi försökte belöna oss själv genom att ge Harry Martinsson och Eyvind Johnsson priset i litteratur höll det på att gå riktigt illa. Prisets status tog skada och pristagarnas heder hämtade sig aldrig riktigt.
Enskilda personer (inte länder!) gör sig förtjänta. Pristagaren utses av en jury.
Inte ens jag (som gillar att tävla) tror att den här metaforen leder till bättre skolresultat. Det är bara dumt. Fast det kanske är ett vallöfte? När? Vem? Vilket ämne?
Regeldiskussionerna – leder plankan el?
Akrobatik eller samarbete?
Tysta tankar 