Elza Dunkels berättar skamset om sin tid som IT-pedagog i boken Vad gör unga på nätet?
Jag brukar plåga mig igenom lärarutbildningens pretentiösa kurslitteratur och njuter av att äntligen stöta på en bok som är klok och resonerande i svåra frågor. Elza beskriver skolornas okunniga och skräckslagna strategier med bedövande precision. En dödlig stöt mot alla lycksökare som försöker skydda barn från sig själv.
Andra tider - andra faror
… den psykotiske flyttar in och terapeuten kasserar in hyran”. Ungefär så säger Helena von Zweigberg i Spanarna och jag försöker översätta det till skolans värld.
Den där underliga känslan av att väggarna mot världen utanför är både hårda och mjuka. Ett bräckligt fort där tidens vindar sveper förbi i valrörelserna med bedövande kraft. Allt som händer i samhället sipprar in och våra försök att skapa ett gott och rättvist system riskerar hela tiden att avslöjas som naivt och idealistiskt. Vem byggde det här luftslottet?
Vi är ganska många som bor i i slottet. Det är Sveriges största arbetsplats och det vore på gränsen till kränkande att beskriva oss alla som psykotiska. Dessutom är barnen skolpliktiga och jag anar deras upplevelse av skolan ofta är väldigt fysisk. Skolans väggar erbjuder ett klent skydd mot tillvaron utanför. Det är som Hotel Californa. “You can check in but you cant check out”. Skolan som fängelse eller paradis?
Den avgörande frågan är nog vem det är som kasserar in hyran. Efter Uppdrag gransknings program om friskolorna råder det nog ingen tvekan.
Vi diskuterar ofta olika former av lärande. Ibland vårt eget, ofta studenternas – någon gång ur ett mer allmänt filosofiskt perspektiv. Aldrig blir våra diskussioner så engagerade som när det gäller våra egna barns och barnbarns utveckling. När ska man hjälpa? Vad skulle Vygotskij sagt?
Pia har hittat en plocklåda som hon tänker träna barnbarnets motoriska och perceptuella utveckling med men först måste hon sätta ihop den. Fem kollegor följer arbetet med intresse.
Den stora valtröttheten drabbar mig. Tanken på nyval skrämmer mig mer än allt annat och jag dansar fram till urnorna (varför heter det så – det är väl ingen begravning?) med ett hysteriskt skratt.
Statyn i ljusgården skrattar hånfullt mot mig. Den heter fortfarande Patterns of failure. Kunde det vara mer ironiskt?
Säkert – Dansa, fastän hjärtat blöder
Jag ser filmen från Malmö högskolas årshögskola och frågan återkommer: Skulle jag kunna tänka mig att uppträda offentligt i en sådan hatt?
Grattis till kollegerna Lisbeth och Wanja!
Vad menar Sammy Davis med att vi ska hålla ett öga på sparven?
Mina kolleger Per Dahlbeck och Pia Nilsson har gjort en kurs med förskolepedagoger från Malmö stad. Nu finns resultatet dokumenterat i ett häfte där deltagarna redovisar sina erfarenheter.
Ur den spännande innehållsförteckningen:
Vi släppte våra kameror och gav dem till barnen…8
Arkitekten och barnet – för den ena finns en del att lära
av den andra……11
Hur ett traditionellt temaarbete kom att handla om
någonting helt annat……14
Den starkaste uppfattningen om naturen kan finnas
alldeles runt hörnet……17
Projekt Fordon20
Från geggamoja till kladdkaka22
”Jag-plattan” – ett förskolebarns första CV…24
Ensamtid kan ge språkflöde……28
Musik som inlärningsmetod är ett bra instrument i
läroprocessen……31
Star Wars – en arena för lek och konstruktivt lärande…33
En pedagogs dilemma……36
Röster från några pedagoger…40
Biträdande rektorer från tre stadsdelar reflekterar över
projektens slutsatser…41
…efter Phil Collins nya skiva finns den nu i handeln”
Jag lyssnar på de fantasilösa versionerna av gamla soullåtar och undrar över vem det är tevereklamen riktar sig till.
Jag tröstar mig med Säkert Facit.
Jag ska föreläsa om vad barn och unga gör på nätet och bläddrar i Elza Dunkels bok efter uppslag. Det finns en grundläggande tro på barns kompetens och kunskapens nödvändighet som gör boken väldigt hoppfull. Nätets möjligheter är oändliga och genom att pröva lär vi oss att hantera farorna som utmaningar.
I dagens Svd skriver Jonas Andersson om fenomenet chatroulette.
Ett av de mest illustra och minst sagt ekivoka exemplen på detta är tjänsten Chatroulette, som seglade upp som ett av nätets mest omtalade fenomen det senaste året. Tjänsten möjliggör omedelbara videochattar med slumpvis utvalda främlingar och har beskrivits som både surrealistisk, beroendeframkallande och i högsta grad motsägelsefull. Den är chockerande öppen och sexuellt anstötlig, stundtals bisarr, men samtidigt en plats för oväntade möten mellan potentiellt sett vem som helst, världen över.
När du slår på din webbkamera är du plötsligt ansluten till en annan, slumpmässigt vald person som gör precis samma sak någon annanstans i världen. Du stirrar bokstavligt talat in i någons vardagsrum, medan de stirrar in i ditt. Det står dig helt fritt att göra vad du vill: prata med folk, skriva meddelanden, göra lustiga handrörelser – eller klicka bort personen utan att ens säga hejdå, och hoppas på att hitta någon annan, mer intressant person där ute. Gränssnittet är minimalistiskt; det enda du ser är din egen videobild, personen du är ihopkopplad med, textrutan för eventuell chatt, samt en knapp för att gå vidare till nästa slumpmässigt valda person.
Eftersom jag är en mycket seriös lärare som lever efter devisen learning by doing kan jag nu rapporterat att jag har prövat. Min kvot av onanerande ryssar är fylld.
Jag vaknar till en debatt mellan Mona och Fredrik i Morgonteve. Fredrik talar allvarligt och skjuter ibland in motsåndarens fullständiga namn för att markera allvar och distans. Mona nöjer sig med att tilltala motståndaren med förnamn och framstår kanske som en smula mildare. Men det är något med den vänligt tillrättavisande tonen som provocerar mig. När hon avslutar med att tro på en rödgrön majoritetsregering som ett troligt valresultat blir det väldigt underligt. Vi får nog vänja oss vid tanken på SD i riksdagen och kraven på breda lösningar känns mer angelägna. Nyval är inte ett lockande alternativ.
På Newsmill skriver Staffan Skott om varför gråsossarna vänder Mona ryggen. (Länk)
Mona - återkomsten?
Jag möter en ivrig student i högskolans ljusgård vid sidan om valbåset:
S: – Har du bestämt dig än?
Jag: – Öh, nej…
S: Du röstar väl inte på alliansen?
Jag: – Öh…
S: – Jag vet att du som lärare inte ska påverka oss och jag förstår att du inte vill säga vem du röstar på – men lova att inte rösta på dem!
Jag: – Öh…
Som tur är gick min tillfälliga afasi över och nu kan jag uttala även flerstaviga ord. Annars funderar jag på att skaffa en sådan tuta som Harpo använde för att meddela sig med.
Tysta tankar 