Ska jag arbeta på en finlandsbåt?

I höst kommer jag att att jobba med en kurs om entrepenörskap i skolan. Det ska bli spännande och jag försöker läsa in mig på ämnet. Det finns en traditionell tolkning som handlar om att starta företag – det är jag inte så bra på och mina kamrater skrattar åt min lilla firmas brist på kreativ redovisning. Å andra sidan talar många om socialt entrepenörskap och då handlar det om att få saker gjorda utifrån annorlunda utgångspunkter.

Skolverkets lilla bok Skapa och våga är den gemensamma grunden för kursen och jag läser med allt större tillförsikt. De här känner jag igen – kanske kan jag till och med tillföra något i kursen?

Ur presentationen:

Men entreprenörskap i skolan är lika mycket ett pedagogiskt förhållningssätt i klassrummet som det är kunskap om egenföretagande. Det handlar om att bevara och utveckla elevers inneboende nyfikenhet, initiativförmåga och självförtroende redan från tidiga år. Det handlar om att fostra barn så att de kan skapa och våga, i alla livets delar.

Störst problem har jag med begreppet “entrepenöriella”. Det låter som en finlandsbåt.

M/S Entrepenöriella?

M/S Entrepenöriella?

Jag läser vidare och blir allt mer sugen på att dra igång::

Det entreprenö­riella handlandet innebär att eleverna använder sig av sin skaparkraft, sin fantasi och sin intuition. Författarna menar vidare att entreprenöriella tankar och handlingar sätter fokus på alternativa föreställningar om hur sam­ hället fungerar och ger möjlighet till att lösa och förstå problem på andra sätt än de vanliga. En entreprenör ser lätt sammanhang och har förmåga att finna mening i det som andra uppfattar som kaos. Entreprenören har lätt att ta för sig och ta ansvar för att saker och ting blir gjorda. Det företagsamma lärandet leder till entrepre­ nöriella handlingar vilket innebär att eleverna får arbeta undersökande, nytänkande och gränsöverskridande. Handlandet styrs av lusten att upptäcka och pröva sig fram. En användbar metod är leken eftersom leken och det entreprenöriella handlandet har det gemensamma att effekterna aldrig kan förutbestämmas.

Det kan bli hur flummigt och roligt som helst. Kanske ska jag damma av Morricas förslag om att tvinga studenterna att spela World of  Warcraft. Den som lyckas organisera en raid med 20 deltagare från olika länder har antagligen inga svårigheter att driva ett företag.

Se kommentarerna här

Namnpublicering och relevans

Svenska tidningar publicerar enbart namn och uppgifter om brottslingens bakgrund i de fall det är relevant för förståelsen av brottet. Det är en bra regel och ändå tycks många tro att medier har en plan att inte berätta om invandrares kriminalitet. Min utgångspunkt är att sådana rykten riskerar att ge sverigedemokraterna onödigt utrymme att odla sin konspiratoriska världsbild.

I Malmö har två historier skakat om rättssamhället och vi nog många som inte känner igen oss i den här typen av brottslighet. I den första kopplerihärvan har två flickor sålt en minderårig funktionshindrad flicka. I den andra historien andra åtalas tio män för att ha utnyttjat och sålt  en annan 14-åring med nioårings intelligensnivå. Det finns personella beröringspunkter mellan de två åtalen och idag berättar Sydsvenskan att rättegången måste göras om eftersom domaren har blivit sjuk under mystiska omständigheter. Slagsmål och hot har kantat rättegången och nu tycks släktingarna ha kommit överens om att berätta samma historia.

Länk1, 2, 3, 4 – en sammanfattning av åtalet

På Flashback finns som vanligt uppgifter om de åtalades namn och vilken folkgrupp de tillhör. Dessutom betonas deras geografiska bakgrund och det kanske är en viktig detalj för att inte andra personer, i en redan hårt utsatt folkgrupp, ska drabbas av allmänhetens vrede och fördomar.

Jag gillar inte att pressen avgör vad som är relevant och är orolig för att SD ska plocka poäng – samtidigt vill jag inte delta i något som skulle kunna liknas vid “hets mot folkgrupp”. Men jag vill veta. Till sist menar jag nog att allt är relevant – till dess att motsatsen är bevisad. Idag får vi veta ålder, kön och släktskap. Vad förklarar det?

Jag vill gärna att vi diskuterar pressetik här – inte invandrarpolitik!

En Maudfri riksdag?

I Expressen presenteras rykten om Maud Olofsson avgång och jag kan väl erkänna att jag gärna sluppit höra den irriterande rösten i debatten – och då menar jag verkligen RÖSTEN.

Vems kopp te är hon?

Vems kopp te är hon?

I stället presenteras Annie Johansson som centerns framtidshopp. Jag läser i Wikipedia och studsar till inför den aningen självbelåtna texten:

Annie Johansson är, tillsammans med Fredrick Federley riksdagens tydligaste liberala politiker och har motionerat i flertalet klassiskt liberala frågor.

Under sin tid i Centerpartiets Ungdomsförbund har hon varit med om förnyelsen av ungdomsförbundet till ett tydligt liberalt ungdomsförbund tillsammans med Fredrick FederleyPlatt skatt, grundtrygghet, arbetsrätt och federalism är några av de frågor hon drivit tillsammans med Federley. De har tillsammans fört en tydlig, ideologisk politik och påverkat sitt moderparti att bli mer liberalt förankrat.

Jag litar inte på personer som måste tala om hur tydliga de är.

Främling – vad döljer du för mig?

Diskussionen om SD:s eventuella rasism går vidare. Jonas Hallberg tar humorn till nya höjder i spanarna och låter Jimmie Åkesson deklamera Främling vid färjeläget i Ystad.

Länk till Spanarna – ungefär en halvtimma in i programmet

En allvarligare vinkling hittar jag i Konflikt som under rubriken SD-chocken tar sig till bruksorterna i Gävleborg för att försöka förstår orsakerna till partiets framgångar. Samma svar där som i Skåne – de verkliga rasisterna är svåra att hitta. I stället möter vi oroliga medborgare som vill ha ordning och reda.

Länk till Konflikt

Det verkar som om de flesta är bekymrade över det ekonomiska läget och SD:s program inom det fältet är ganska tunt – än så länge.

Henrik Schyffert lyckas tillföra en ny vinkel – och som han gör det!

Aftonbladet

Morden i Midsomer goes Österlen

Jag har varit på skördemarknad hos Mandelmann. Förtjusta trädgårdsentusiaster irrar runt i gångarna och utbrister högljutt:
– Här är verkligen underbart!

Jag går oroligt och väntar på att någon ska hitta ett lik i gödselstacken och undrar när jag ska få tillbaka förtroendet för landsbygden. Länk

Det mest dramatiska är nog skylten som Gustav och Marie har satt upp vid fårhagen.

Jag återvänder till orgien i pumpor och njuter av färg- och formprakt.

Hur tråkigt kan det bli?

När jag arbetade på förskola försökte jag hålla mig informerad om vilka pedagogiska spel som fanns. Vi gjorde en del egna varianter med Hyper studio men det mesta var ganska trista försök att paketera traditionell kunskap med modern teknik. Ofta var bildspråket platt och övningarna förutsägbara.

Bloggen Dangerously – irrelevant ställer frågan huruvida pedagogiska spel suger?
Länk

Jämförelsen med den visuella uppfinningsrikedomen i äventyrsspelen är förödande:

Då sågs datorerna som en del av en demokratisk revolution och förskolorna hade en viktig uppgift att ge alla barn en möjlighet att ta del av det nya och underbara. Idag är det nog få som tror att de pedagogiska spelen på allvar har förändrat synen på kunskap i skolan. Datorerna användes till att göra de gamla sakerna på ett i bästa fall mer effektivt sätt. Barnen genomskådade avsikterna och insåg snabbt att datorer ska bemästras – inte vara ett redskap för disciplinering.

Att bli kompis på Facebook

Lärarnas Riksförbund har gjort en undersökning om sociala medier. Resultatet pekar på att lärarna tycker det är mer problematiskt än barnen att vara kompis på Facebook.
Länk

Den försiktiga sammanfattningen på hemsidan är rolig tycker jag:

Resultaten från undersökningen visar också att elev- och lärarkontakter i främst sociala nätverk på internet inte är helt okomplicerat, utan kräver stor yrkesetisk eftertanke hos lärarna

De som använder dubbla negationer brukar inte veta vad de försöker säga.

Hela undersökningen

Många lärare tycks använda dubbla profiler och delar upp sig i en privat del och en offentlig del som de visar upp i mötet med barnen. Det här med multipla personligheter kanske är lösning. Jag ser en del faror.

They’re Coming To Take Me Away Ha Ha

Hur pratar vi om SD på lärarutbildningen?

Jag har en lektion med nya lärarstudenter om värdegrund, en skola för alla och allas lika värde. Vi försöker få syn på våra egna fördomar och hierarkier genom att göra några värderingsövningar där de får välja mellan personer som ska kallas till jobbintervju. Det blir fort komplicerat och vi vårdar krampaktigt bilden av oss själva som öppna och fördomsfria.

För mig är det ett stort problem att jag inte har någon strategi för hur jag ska förhålla mig till SD på lärarutbildningen. Tidigare var de en marginell företeelse som vi kunde håna och demonisera utan att riskera att kränka någon i rummet. Jag lutade mig tillbaka i en bekväm demokratisk medelklassgemenskap och behövde inte stå till svars för mina åsikter.

Nu är det mer besvärligt och som lärare präglar jag naturligtvis stämningen i klassrummet. Antagligen har de nya studenterna redan avkodat mig och räknat ut att jag inte tillhör kärntruppen i partiet – men hur ska jag använda min makt för att inte krympa utrymmet för samtal? Det finns en uppenbar risk att de som ligger i gränslandet väljer inkapsling som taktik för sina 3,5 år på utbildningen. Man har en åsikt hemma och en i skolan. Det vill jag inte medverka till.

Jag är säker på att det finns studenter som har röstat på partiet och nu brottas vi med frågan om det är möjligt att vara lärare och samtidigt höra till ett rasistiskt parti? En student hävdar att det räcker med att läsa partiprogrammet och en annan menar att partiet består av människor som enbart värnar om det svenska trygghetssystemet. De är “invandraroroliga” snarare än “invandrarfientliga”.


Lärarnas nyheter tar upp frågan

Manliga förebilder – oxgrodan

När färgteve var nytt utnyttjade försäljarna ofta naturprogrammen som argument för inköp. Nu går en serien Life med spektakulära scener och jag är fortfarande trollbunden. I kväll fick vi följa hur den otroligt aggressive oxgrodehannen kämpade om  rätten att para sig med så många honor som möjligt.

Efter befruktningen förvandlas han till en ansvarsfull familjefar som skyddar sina egna och andras yngel från uttorkning genom att gräva en kanal.

Jag vet att man ska vara försiktig med biologiska paralleller och deras  familjepolitiska bevisvärde är svagt – men nog är det uppmuntrande med män som inte smiter från föräldrauppgiften?