Jag är imponerad av Jans och Pluras ihärdighet och principfasthet när det gäller värdet av ett systematiskt kvalitetsarbete och tydliga kriterier. Själv är jag mer vacklande och drabbas ofta av tvivel på det där som vi med frenesi kallar verklighet. Kanske föredrar jag en drömvärld där jag bestämmer reglerna?

Jag hittar en text om vikten av att dela drömmar (Länk) och tänker att nätet är vår tids drömvärld. Verklig och undflyende på samma gång.

Vi kan kanske välja bort de svårbedömda delarna av livet från skolan och därmed slippa uppslitande kriteriediskussioner. Frågan är om det blir något av intresse kvar?

Det var nog svårt att försvara en surrealistisk konstposition under andra världskriget och jag anar att konstnärerna ofta fick se sina drömmar överträffade av krigets grymheter. Paul Simon sjunger om paret Magrittes vandring med hunden när freden har återvänt:

Paul Simon – Rene And George Magritte with Their Dog After The War

René and Georgette Magritte
With their dog after the war
Returned to their hotel suite
And they unlocked the door
Easily losing their evening clothes
They danced by the light of the moon
To the Penguins, the Moonglows
The Orioles, the Five Satins
The deep forbidden music
They’d been longing for
René and Georgette Magritte
With their dog after the war

Texten

En vag skuldkänsla av att tillhöra de överlevande och äntligen få njuta livet och den förbjudna doo wopmusiken igen. Och hunden är med.

Jag är uppfödd med danska teveprogram och tycker själv att jag pratar hygglig danska med lätt brytning.  Vi skåningar hade länge en väldigt romantisk bild av de gemytliga danskarna som med sitt så avslappnade förhållande till alkohol verkligen visste hur man hyggede sig.

Trevligast av alla var Otto Leisner som bland annat ledde tevesuccén På med pilen Palle. Jag tror dessutom att min mamma tyckte han var snygg.

Vi diskuterar om han lever och jag famlar efter mobiltelefonen.

Nej, tyvärr.

Årets sommarplåga: Peter Belli – Istedgade