Jag avslutar de flesta kvällar med ett avsnitt av Mad Men och Don Drapers hustru Betty framstår alltmer som seriens verkliga huvudperson. En sval skönhet som pendlar mellan oskyldig naivitet och manipulativ slughet. The girl next door och Grace Kelly i samma person. En reklammakares våta dröm.
Men vad är det med Grace Kellys ögon? (Förstora bilden!) Kanske har retuschören tagit i lite för mycket och jag anar en skymt av vansinne i den intensiva blicken. Det är något som inte stämmer.
I kvällens avsnitt hotar grannen att skjuta familjens hund som ätit upp en av hans älskade brevduvor. Betty svarar med att gå ut på gården och skjuta duvor. Man bråkar inte med den amerikanska hemmafrun.
Vi formas av de nyheter som sköljer över oss. Ibland förstärker händelserna vår världsbild och någon gång händer det att man blir tvungen att ompröva sin position. Dagens morgonradio innebär en påfrestning för min syn på staten som försvarare av individen.
I Israel har en arab fällts för våldtäkt av en israelisk kvinna. Han blev uppraggad av kvinnan och utgav sig för att vara en giftaslysten jude. När kvinnan förstår att hon blivit lurad anmäler hon araben för våldtäkt och får rätt i domstol. Skulle detta kunna ha skett i Sverige? Varför tänker jag på Billy Butt?
Kulturnytt rapporterar att barnpornografilagen numera även omfattar virtuella övergrepp:
Nyligen dömdes en manlig serieöversättare till dagsböter för barnporr. Det handlade om utmanande bilder med japanska mangafigurer, som alltså definieras som barnpornografi. Det är första gången någon döms i Sverige för endast tecknade bilder.
– De här bilderna innebär en kränkning av alla barn, säger Axel Peterson kansliråd på straffrättsenheten på justiedepartementet.
Domen öppnar för en moralisk granskning av alla datorspel. Frågan är om domstolen vågar ge sig på litteraturens klassiker? (Platon, Nabokov?) Och varför är just den grafiska bilden straffbar? Frågorna hopar sig och jag tror att den välmenande domstolen kommer att tvingas till en skamlig reträtt när den insett sakens komplexitet.
Om sommarens nyheter fortsätter i den här stilen kommer jag sluta som anarkoliberal rättshaverist. Det var lättare att leva på den tiden jag trodde på staten som garant för frihet och rättvisa.
Jag är orolig för hur mediers bevakning av internationell utbildningspolitik ser ut. Det är inte många utblickar svenska folket får för presstödsmiljonerna.
New York Times beskriver regeringens arbete med att genomföra federala och mycket detaljerade kursplaner. Idag tycks varje stat ha stor frihet att utforma egna styrdokument, men nu är tiden mogen för Obama att styra upp det hela. (Länk) De 3,4 biljarderna dollar som erbjuds deltagarna ses också som en bidragande orsak till att processen går mycket snabbt.
Frågan är om de verkligen räcker med en ny måltext och en del oroar sig för bakslag:
“I’m already watching the ravages of the recession cutting the muscle out of efforts to implement standards,” she said. “If states adopt these thoughtful new standards and don’t implement them, teachers won’t know how to meet them, yet they will be the basis on which kids are judged.”
Längtan efter likvärdighet klingar märkvärdigt välbekant. Samtidigt höjs kraven och de flesta stater verkar mer än villiga att underkasta sig den nationella detaljstyrningen.
Increasingly, national standards are seen as a way to ensure that children in all states will have access to a similar education — and that financially strapped state governments do not have to spend limited resources on developing their own standards and tests.
“We’ll have states working together for the first time on curriculum, textbooks, assessment,” said Mr. Duncan. “This will save the country billions of dollars.”
Samtidigt finns det stater som står utanför det hela. De missar miljarderna och frågan är vilket värde deras barns utbildning tillmäts?
But Mr. Stergios pointed out that the other groups had either funding from the Gates Foundation or connections to those who developed the standards.
“We’re really the only ones who had no dog in this fight,” he said.
Jag har försökt följa de engelska och kanadensiska exemplen med detaljerade kursplaner och vet att det innebär en svår prövning för oss som tror att mötet mellan lärare och elev måste innehålla ett visst mått av frihet för att bli intressant.
Honnörsorden i USA är “rigorous and coherent” och det finns en stark tilltro på kursplanernas förmåga att lyfta utbildningen,. På debattforumet Will Federal Norms Help Schools? vädras olika åsikter:
Jag är skeptisk.
Som vanligt.
Ibland blir jag trött på mig själv. Jag vill också vara så där härligt entusiastisk.
Jag har blivit med modern mobiltelefon och drabbas samtidigt av dåligt samvete inför hösten. Risken är stor att mina kolleger kommer att briljera med långa citat ur den nya skollagen och jag har inte ens lärt mig den långa och pompösa titeln. Därför går jag till regeringens hemsida och försöker ladda hem lagen för att kunna smygläsa texten på stranden (en skrämmande scen – jag vet). En del av min entusiasm försvinner när jag i sökfältet skriver in “skollag” och rättstavningsprogrammet påstridigt föreslår “skolkat”.
Det står en strid om språket och i England förfasar sig Londons borgmästare över att skolan inte bjuder hårdare motstånd mot de förflackningstendenser som finns i etniskt blandade miljöer:
Misplaced fear of interfering with self-expression has led to a damaging failure to correct pupils who communicate in an argot mixing linguistic influences from Cockney to Indian, according to a Centre for Policy Studies pamphlet commissioned by the London mayor, Boris Johnson (länk till the Guardian)
Det är en allvarlig kritik och jag är bekymrad över det retoriska greppet att spela ut självuttryck mot korrektion. Diskussionen riskerar att bli ytlig och jag känner inte igen fenomenet. Har svenska lärare en undergiven hållning till barns språk?
Det pågår massor med forskning kring det som språkvetarna kallar ”språkbruk i flerspråkiga storstadsmiljöer”. Ett par sådana ord har blivit så vedertagna att de hamnat i SAOL (”guss” som betyder flicka, ”keff” som betyder dålig).
Däremot är det väldigt lite forskning kring ”Språkbruk i enspråkiga villaområden i Västra innerstaden med särskild betoning på Fridhem och Bellevue sjösida”. Och det är naturligtvis upprörande. Hur ska vi någonsin kunna mötas om vi inte talar samma språk? Svaret är ganska enkelt. Det är bara att börja plugga. Här är en första introduktionsparlör för enspråkiga villägare där några vanligt förekommande fraser översatts till malmöitisk ungdomsdialekt.
”Älskling, köper du med dig kräftstjärtar från Johan P?”
Översättning: ”Ey, bieetch, haffa du big fat kräft AAASSES från Joe the Pimp?”
”Vi är Fridhemsbor och vi trivs mycket bra med det”.
Översättning: ”Vi är Fridhomies och det är sjukt fett. Jag svär”.
Zlatan är en av de få som har tagit steget från Rosengård till Fridhem och jag hoppas att han lyckas göra sig förstådd. Till sist handlar det nog mer om status och vilja att kommunicera än formell språkskicklighet? Och en gnutta stilkänsla…
Efter några timmar som blyg knalle kan vi konstatera att jag nog inte har en framtid som försäljare. Mitt bästa argument var “Kom gärna in i vår svalkande skugga” och det var ganska tamt i den mördande konkurrensen. Nu gick försäljningen bra ändå och vi kommer att kunna skicka en del pengar till vår fadderfamilj i Indien.
Jag gick en runda och konstaterade att det mesta var sig likt. Alla bilder går att förstora – en del måste förstoras!
Fast en aning varmare och dammigare.
Det var köer överallt, men det kändes tryggt att livsmedlet hade egna toaletter.
Särskilt de här korvarna vill jag inte möta i toalettkön.
Handtryckta trosor och kalsonger sålde nog ganska bra. Jag har svårt för den possessiva tonen i texterna. (Förstora och lid)
Tröjor med idolbilder funkar bra.
Tyvärr säljer tröjor med korkade texter tyvärr också bra (Förstora och liiiiid!) Vilken är värst?
Det finns många varianter och jag är lite nyfiken på vem som köper:
– DIE FACEBOOK DIE!
Just när jag börjat tappa tron på mänskligheten kommer knivmannen och återger mig hoppet. Här är det hantverk och kvalitet som gäller.
Det mest dramatiska var nog killen som försökte stjäla högvinsten från ståndet där de lottade ut motorcyklar. Jag anar en viss frustration (hur många lotter hade han köpt???) och det var nog en dålig idé från början att släpa en mc genom de trånga marknadsgatorna. Han kom inte långt.
Över nejden vilar en lätt doft av langos och från högtalarna bankas budskapet in:
– Vi använder i-n-t-e frusen langosdeg och bara äkta kaviar!
Det känns ganska trygg – även om jag inte vet vad oäkta kaviar är?
Till sist stannar jag till vid Heaven or sHells tält och kollar programmet till galan den 7/8 vid Andrarums dansbana.
Nej, det är inte jag som har hittat på talesättet! (Jag lovar!) Istället är det den legendariske lundaprofessorn Gerhard Bendz som citeras av Cilla Ingvar i hennes sommarprogram från 1971.
Charlotte Emt gör en serie i elva delar om den filosofiska sidan av musiken. I det tredje avsnittet diskuterar hon pekoral och patetik med den underskattade sångerskan Marianne Mörck och operakännaren Lasse Walldov.
Det är bara att konstatera. Jag är en sådan där Olle Adolphson-kille som vill att känslorna ska uppstå inne i MITT huvud. Inte i artistens munhåla eller hals…
Efter några timmar i marknadsträngseln drabbas jag av andlig nöd och uppsöker Vitaby kyrka. (Alla bilder går att förstora)
Guiden berättar ingående om byggnadsår och renoveringar. Kyrkan är från 1100-talet. Jag njuter av svalkan och friden.
Den fina orgeln visar sig vara en slarvigt gjord kuliss från 1920-talet.
Jesus har här en ordentlig guldkrona på huvudet och guiden berättar att detta är ovanligt. Här är det en verklig konung som korsfästs och vi bör inte tvivla på hans mäktighet – inte ens i förnedringens stund.
Jag blickar ner över den välskötta begravningsplatsen och imponeras över den höga ambitionsnivån. Som vanligt kan jag inte låta bli att läsa på några gravstenar och nyfikenheten vaknar. Vad döljer sig bakom de här namnen och årtalen?
Guiden berättar utförligt om de mycket speciella förstärkningarna på den västra sidan. När de satte in en ny klocka var den för tung och vibrationerna orsakade sprickbildning. Klockan rasade ner och dödade klockaren. Därför byggdes de kraftfulla stöttorna som ger kyrkan sin unika karaktär.
Kyrkan ligger på en höjd och på en skylt vid parkeringen uppmanas jag att ägna vandringen upp mot kyrkan till att fundera över tillvaron. Det är nog dagens bästa råd.
Jag tror nog inte att den andliga nöden var av särskilt allvarligt slag. Ibland behöver jag bara lite lugn och ro.
Läs om pilgrimskyrkan i S.t Olof , min andra favoritkyrka. Oupps… detta kan bli en serie och Piratens begravningsplats Ravlunda är inte långt borta!
Jag smiter ner från marknadsplatsen till Kiviks by och utdelningen av Piratenpriset.
Det är en högkulturell tillställning och jag tror att “alla är där”. Brunnsmusik spelas och Piratenkantat läses. Temperaturen stiger något när den rödglödgad litteraturprofessorn Anders Olsson talar om Carin Mannheimers verk. Han rekommenderar oss att köpa boxen Svenska hjärtan eller leta reda på avsnittet där Torsten klipper ryamattan med gräsklipparen på Youtube. Jag hittar bara signaturmelodin och “Jävla radhus-Casanova“.
Till sist kommer den sponsrande bankdirektören och håller tal till bygden och sitt företag. Församlingen skruvar generat på sig när han överlämnar en sparbössa och ber pristagaren sätta in pengarna på det lokala kontoret.
Carin Mannheimer avslutar med att hålla ett värdigt och roligt tal där hon beskriver sin tid i Lund på 50-talet utifrån två centrala ambitioner. Den ena var att bli av med oskulden och den andra att skriva en avhandling. Tyvärr blev det ingen avhandling men pristagaren menar att Piratenpriset smäller högre. Jag är beredd att hålla med.
Därefter drar det fina folket iväg på picknick vid Esperöds herrgård och jag återvänder till en het marknadsplats.
Tysta tankar 