Särskilda krav på män som vill bli lärare?

Jag läser titlarna på de ansökningar som har fått bidrag av DJ och blir fundersam:

Linköpings universitet Lärarutbildningen – för män med engagemang för jämställdhet 1 063 547 kr

Är det inte lite underligt att peka ut nödvändigheten av ett engagemang just hos denna grupp? Om männen utgör 5% av de antagna vid t.ex. förskollärarutbildningen menar jag nog att det avgörande ansvaret för att förändra strukturerna ligger hos majoriteten. Männen riskerar alltid att stereotypiseras och reduceras till symboler. Jag tänker att de i första hand måste lära sig att hantera motstridiga förväntningarna – kanske kan man kalla det “engagemang för jämställdheten” men jag ser andra tolkningar som oroar mig.

Min erfarenhet är att de här männen ogärna vill pråla med sitt engagemang och gärna undviker att se sig som förebilder för “den nye mannen”. De har ofta fullt upp med att manövrera i de komplicerade skolkulturerna utan att avkrävas ett särskilt engagemang för något så komplicerat som jämställdhet. Läroplanens formuleringar om att motverka traditionella könsroller borde gälla för båda könen i lika hög grad. Männen kanske redan har gjort sin insats genom att göra ett kontroversiellt utbildningsval?

Jag måste nog läsa hela projektansökan!

En gammal inbjudan till nätverksmöte

En gammal inbjudan till nätverksmöte

Delegationen för Jämställdhet i Högskolan beslutar…

… att avslå Borås och Malmös  gemensamma ansökan om bidrag till att arrangera en nationell konferens för manliga nätverk vid landets lärarutbildningar.

Beviljade_projekt_2010-1

Avslag

Kanske är inte tiden mogen för stöd till manliga nätverk. Att ge stöd till män är antagligen alltför svårsmält ur ett likhetsfeministiskt perspektiv och dessutom svårt att förena med teorin om könsmaktsordning. Jämställdhetsarbetet bedrivs på upptrampade stigar och fokus ligger som vanligt på att motverka de orättvisor som drabbar kvinnor. Delegationen tolkar direktiven om att minska könsobalanser på ett ganska självständigt sätt.

Delegationen ska stödja insatser och föreslå åtgärder som främjar jämställdhet i högskolan. Följande problemställningar ska särskilt uppmärksammas:

a) könsbundna utbildningsval till högskolan,
b) minskningen av andelen män som söker sig till högre utbildning,

c) skillnader mellan kvinnor och män vad avser studietakt, avhopp och benägenhet att avlägga examen,
d) kvinnors och mäns skilda möjligheter till forskarkarriär,
e) den ojämna könsfördelningen på högre tjänster och befattningar inom högskolan.

Samtidigt känns det lite surt att Norge ska lyckas med någonting som vi i rättviselandet Sverige betraktar som omöjligt – att rekrytera män till förskolan. I Trondheim är 20% av de antagna män och det är ett resultat av långsiktigt arbete. (Länk till menn i barnehage)

Jag gratulerar Linköping och Linnéuniversitetet som har lyckats få bidrag till någonting som har med män att göra. De ansökningarna kommer jag att läsa med stort intresse.

Sent på terminen

Det är lite ofokuserad stämning i vårt arbetsrum. Någon har klippt sig och liknar en ung France Gall och nu är dagen förstörd. Vi frossar i nostalgi och enas om att allt var bättre förr. Frisyrerna mer välklippta, mouscherna mer välplacerade – ingen överdriven scenografi eller koreografi och inga bombastiska rökeffekter som stör melodin. Framför allt kräver vi ett slut på tramset med färgteve och HD.

Är det nån som tror att vi är födda på 50-talet?

Inför veckans studentfester

Jag drabbas ofta av vemod vid den här tiden på året. Doften av hägg och syren blandas med ölstanken från ungdomar som firar att de ska ta studenten och att den ljusnande framtid är deras. Kanske är jag bara avundsjuk och vill också åka lastbil runt staden och sjunga mig hes. Kanske tycker jag lite synd om dem när de inser att värdet på deras examen är ganska lågt på en svårtolkad arbetsmarknad. Det kan hända att jag saknar upphetsningen från mina egna barns triumfatoriska uttåg och att det nuförtiden är ett rätt billigt jippo.

Så – nu har jag klagat och allt känns bättre. Om en timme står jag på S:t Petriskolans gård och väntar på släktingen. För 37 år sedan smet jag ut genom bakvägen från samma skolan och vägrade till mina föräldrars sorg att bära studentmössa.

Sådan var jag.