Jag är verkligen inte mot forskning!

Landets lärarutbildningar har akademiserats sedan 60-talet. Jämfört med andra utbildningar har det gått ganska långsamt och på en del lärosäten arbetar fortfarande adjunkter kvar i betydande omfattning. När vi nu ska söka examensrättigheter för att bedriva lärarutbildning skärps kravet på ökad andel disputerade och vi är nog några adjunkter  som går och väntar på de långa knivarnas natt.

Jag har i en del inlägg antytt att det finns andra sätt att beskriva kvalitet och är orolig för att någon kan tolka detta som att jag är emot forskning, vetenskaplighet eller till och med enskilda personer. Det är jag naturligtvis inte. Den utbildningsvetenskapliga forskningen är nationellt styvmoderligt behandlad och förskolan särskilt utsatt.

Nu skrivs kraven på vetenskaplighet och forskningsförankring in i skollag. Jag är intresserad av vilka konsekvenser en sådan satsning får. Leif Mathiasson beskriver dilemmat väl i ledaren till senaste numret av pedagogiska magasinet. (Länk)

Verksamheten i förskola och skola ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Det är egentligen en självklarhet – och har under lång tid varit allmänt vedertaget. Och att det nu, sent omsider, skrivs in i skollagen är naturligtvis alldeles utmärkt.

Men det finns också en slags bister ironi i det faktum att det är nu det sker. Ingen tidigare svensk regering har väl varit så utstuderat ointresserad av vad forskningen inom utbildningsfältet har att säga. Ingen tidigare ansvarig minister på utbildningsområdet har så nonchalant avfärdat vad forskningen har att tillföra och så tydligt hamnat på kollisionskurs med forskarsamhället.

Så vad betyder det då egentligen att kravet på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet skrivs in skollagen? Är det bara en retorisk piruett? En till intet förpliktigande formulering som mest är ägnad att mörka det faktum att den väldiga reformvåg som nu väller över utbildningsområdet inte har särskilt mycket med vetenskap och beprövad erfarenhet att göra.

Det är ju knappast någon hemlighet att dagens utbildningspolitik är frukten av en mångårig, målmedveten politisk kampanj. Dess huvudingrediens har varit en systematisk svartmålning av den svenska skolan och utbildningspolitiken där lösningarna har bäddats in i den egna verklighetsbeskrivningen. Det har varit ett renodlat politiskt projekt som saknat intresse för vad forskningen inom fältet har att säga om lärande och utveckling.

Förstå mig rätt. Utbildning är politik. Alldeles givet. Utbildningspolitiken är ett av de kraftfullaste redskap som ett lands politiska ledning har för att forma framtiden. Det är i regering och riksdag som mål och inriktning för det gemensamma utbildningsväsendet läggs fast.

Läs den spännande fortsättningen och hjälp mig att tro på möjligheterna till fri kritisk forskning inom detta system. Var finns den forskning som på allvar oroar makthavarna?

Uppdatering:

Bim Riddersporre skriver på Skola  och samhälle (länk) om behovet av ett yrkesspråk och vikten av att kunna beskriva den egna verksamheten. Det är också en viktig uppgift för forskningen vid lärarutbildningen

Det har blivit lättare att hitta lärarbloggar

Lärarförbundet satsar stort på en flott portal för sina tidningar och passar samtidigt på att öka interaktiviteten med ett urval av intressanta lärarbloggar!

Missa inte Lärarnas nyheter! (Länk) Det kan bli hur bra som helst.

Med örat mot världen

Med örat mot världen

Missa inte filosofiska rummet om språkets ursprung!

Jag jobbar med en kurs som heter Språk och meningskapande.  Studenterna som går i andra terminen är en smula otåliga och vill gärna få evidensbaserade metodtips, medan vi lärare försöker presentera begrepp som funktion och meningsskapande. Samma diskussion finns på nationell  nivå och det som politiker kallar “Läs- och skriv” menar nog  många lärare är fel ända att börja i. Vi måste lägga band på vår längtan efter snabba och enkla lösningar.

Jag lyssnar på Filosofiska rummet och plötsligt faller bitarna på plats. Vad är språk? Hur uppkommer och utvecklas det?  Plötsligt känns kursen angelägen och lockande!

Dessutom är det ett roligt och trivsamt samtal. Missa inte Lasse Bergs berättelse om San-folkets kommunikativa floder.

Länk program i nytt fönster

När började människan prata? Och varför pratar vi? Frågan om när människan började tala är fortfarande något av en vit fläck på den evolutionsbiologiska kartan, däremot finns en uppsjö av mer eller mindre fantasifulla teorier och spekulationer. Faktum är att Linguistiska sällskapet i Paris 1866 bannlyste all vidare diskussion om språkets ursprung, man hade tröttnat på alla lösa spekulationer och bristen på fakta, och det dröjde ända fram till 1990-talet innan seriös forskning kom igång på allvar.

Vad man vet är att vi härstammar från språklösa apor och att språkförmågan bör ha utvecklats under de senaste trehundratusen åren. Frågorna bland dagens språkforskare är om är om vår hjärna har ett biologiskt utvecklat språkorgan eller om det är en del av hjärnans vanliga kognitionskapacitet eller är kanske språket helt enkelt en mänsklig uppfinning?

Gäster: Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet, Lasse Berg, författare och Karin Aronsson, professor vid Institutionen för barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet.

Programledare och producent Peter Sandberg.

Lästips: Hur Homo blev sapiens av Peter Gärdenfors

Tankens vindlar av Peter Gärdenfors

Gryning över Kalahari av Lasse Berg

Språkets källor är mystiska!

Språkets källor är mystiska!

Mission completed

I helgen passar vi grannens djur. Det är ett stort ansvar och jag drar en suck av lättnad när ägarna kommer hem och alla djuren lever. Den största utmaningen är att fylla vattenbehållaren och vända den utan att spilla. På bilden tränar jag.

Baggen har fått hö, hönsens reden är tömda och gässlingarna beströdda med halm. I lagården råder strikt hierarki och den vita  gåsakarlen tror att han befinner sig överst. Han vaktar sitt territorium och fräser åt oss med skrämmande aggressivitet. Vi klarar oss från bett, men nog vet han hur man skapar respekt.

Det kanske vore en bra uppgift för studenterna att studera hans ledarskap utifrån ett genusperspektiv?

Ann-Sofie tog bilderna. Tack!

Grymt, sa Grimm

Jag lyssnar på kulturradions klassiker och presentationen av bröderna Grimm och deras omsorg vid nedtecknandet av sagornas autenticitet. Idag tror jag inte att de här berättelserna skulle passera det moraliska nålsögat.

Länk

När blir en saga meningsfull och funktionell för barnet? Programmet ställer svåra frågor till pedagoger och föräldrar – vågar jag lita på barnets förmåga att tolka de brutala och grymma historierna?

Jag famlar efter Bruno Bettelheim I sagans värld och undrar om det finns plats för diskussioner om de här frågorna i en målstyrd utbildning.

Den manliga skulden

Jag diskuterar könsroller med några killar som ska bli lärare. Vi funderar över hur anpassningen till en kvinnlig kultur fungerar och har en gemensam erfarenhet av skuld:

– Det är lördag, jag har jobbat hela veckan, lägenheten är städad och jag har gjort allt jag ska. Jag sätter mig och spelar mitt våldsamma datorspel i sex timmar. När min flickvän ringer och frågar vad jag gjort… så ljuger jag.

Den här berättelsen upprepas med små variationer. Alla tycks ha en stark bild vilket som är “det goda beteendet” och är också beredda att ge upp en del av sin frihet för att bli accepterade. De blir säkert bra lärare.

Call of duty?

Call of duty?

Genussatsningen som ideologisk diskurs

Jag läser Malmö stads utvärdering av satsningen på genuspedagoger.

Länk

Det är en välgjord och eftertänksam genomlysning Camilla Löf och Johan Söderman genomför och den väcker många frågor:

Konturerna av en upplevd ideologisk diskurs kring genus framträder i intervjumaterialet. Detta tar sig bland annat uttryck i att informanterna uttrycker en rädsla över att inte vara tillräckligt genusmedvetna. Det talas om oskrivna regler kring vad som upplevs som rätt och fel i pedagogens arbete när det gäller genus. Pedagogen i föregående utsaga som inte lät sin egen son använda tofsar bröt tydligt mot denna ideologiska diskurs oskrivna regler. Konsekvens och effekt av detta synsätt blir att de anställda genuspedagogerna i Malmö riskerar att betraktas mer som genuskontrollanter än som genuspedagoger.

För informanterna räcker det tydligen inte med att vara “medvetna”. Kanske ska dessa mönsterpedagoger också bära upp “den rätta medvetenheten”. Det verkar besvärligt och jag får en obehaglig känsla av att pedagogerna ser sig som missionärer. Rädslan för att göra fel är ingen bra grund för pedagoger som ska försöka fånga barnens idéer. Risken finns att den här oron för det icke-politiskt korrekt smittar av sig på barnen. De brukar vara duktiga på att läsa av sådana här budskap.

Jag förstår att det uppstår motkulturer.

Och nu är det dags för lärare med inriktning mot fritidspedagogik!

Lärarfacken jublar över att arbetstidsavtalet är i hamn.

Länk SVD, DN

Förhoppningsvis kan Lärarförbundet nu fokusera på att ge förskollärare och lärare med fritidspedagogisk inriktning samma avtal. Reglerad förtroende- och planeringstid  är alltför viktiga frågor att överlåta till kommunerna?

Bästa och sämsta skolkommuner

SKL presenterar en undersökning av vilka kommuner som lyckas bäst med skolan. Undersökningen sägs ta hänsyn till föräldrars inkomst och utbildning. Konstigt nog hamnar Lidingö och Danderyd i topp. Varför är jag inte förvånad?

Mer bekymrad är jag nog över att den här formen av rankingtabeller får rubriken “Sveriges fem bästa skolkommuner…och de fem sämsta” i en seriös morgontidning- Det brukar vara förbehållet kvällstidningarnas löpsedlar.

Länk SVD, DN

Antagligen kommer resultatet öka stridslusten hos dem som vill förstatliga skolan.

Varför är jag så misstänksam mot staten?

Hos IKT-pedagogen hittar jag ytterligare en pärla!

Som statligt anställd kanske det är motsägelsefullt att försöka markera en sorts avstånd till handen som föder mig – men jag vill verkligen inte vara en del av den här moraliserande kontrollkulturen. Det är nog en väldigt svensk idé att definiera staten som “god” och jag är bekymrad över de förhoppningar som knyts till att staten ska ge status och kvalitet åt skolan och förskolan genom lagar och inspektioner.

För några år sedan spelade jag in en rockvideo tillsammans med funktionshindrade barn. Vi utgick från Grease och sedan dess älskar jag filmen – nästan lika mycket som de här barnen gjorde.

Inte heller kommunens fritidspolitik är fläckfri!
Länk till nyhetsinslag 1978

Idag har Malmö en Europas bästa skateparker. Länk

Nina Simone – The Times They Are A-Changin’

Billy Joel – The Times They Are A-Changin’ – i Ryssland?