Är det verkligen individer som begår brott?

Det obehagliga dödsfallet på parkeringsplatsen utanför Landskrona skakar om nyhetsvärlden. Det är inte längre “mord” utan rubriceras som “grov misshandel” och “vållande till annans död”.

Tidningarna har försökt agera återhållsamt, men på nätet  frodas hatet i Facebookgrupper och andra forum. Namngivning och utpekande gör situationen upphetsad och stämningen kunde varit bättre i staden som länge har plågats av motsättningar mellan befolkningsgrupper.

En del debattörer försöker kyla ner konflikten genom att påpeka att det är individer som begår brott, medan Sverigedemokraterna inte är sena i att blåsa under motsättningarna. Muslimska trossamfund gick ut och tog avstånd från händelsen – varför behöver de göra det?  Idag anges den misstänktes ursprungsland (Libanon), men polisen skyndar sig att ta avstånd från alla teorier om att etnicitet skulle spela någon roll.

I stället lanserar polisens talesperson genusperspektivet och vänder den anklagande blicken mot “manligheten”. Kanske är det ett försök att avleda det infekterade etnicitetsperspektivet – men varför är det mer politiskt korrekt att lägga skulden på gruppen män?

( länk)

23-åringen är libanesisk medborgare, vilket näthatarna tryckt på. Vilken betydelse har ursprunget?

Ingen alls, enligt polisen.

– Man ska snarare lägga ett genusperspektiv på det här än ett etniskt perspektiv, säger Tommy Lindén. Manligt beteende. Om det hade suttit en kvinna i bilen och någon hade tutat på henne så hade det nog inte slutat så här.

Jag blir en smula trött och tänker att det möjligtvis handlar om gruppen landskronabor, 23-åringar, bilägare eller rödhåriga som relevanta förklaringsmodeller. I sista hand kanske det är en ren dåre utan impulskontroll? Varje försök att förklara den här formen av ondska riskerar att ramla platt till marken inför tillvarons obegriplighet.

Kanske är det bättre att hålla fast vid individteorin?

Men då behöver vi mer information om personen och jag är inte säker på att det blir lättare att förstå det som inte går att förstå.

Berätta det inte för träden!

Som obotlig romantiker tar jag mig ibland ett rejält bad av The Ink spots musik. Ingen lyckas ge banala kärlekssånger samma fulländade värdighet och den som inte berörs av det buttra talavsnittet har aldrig varit kär.

The Ink Spots – Whispering Grass (Don’t Tell The Trees) spotify

Texten i nytt fönster

Dubbelratad – lågt ratingtal

Nej det handlar inte om ratingtal för universitet.

Bo Rothstein skriver i Expressen om att de pojkar som misslyckas i skolsystemet sannolikt inte kommer att bli framgångrika i yrkes- eller kärleksliv. Kvinnor har en tendens att välja bort män med lägre utbildning, status och inkomst. Dessa kommer då sannolikt att förvisas till de dubbelt ratades eviga utanförskap. Frågan är om det är en lämplig hämnd för patriarkatets synder?

Länk

Många ser i dag kvinnornas starka frammarsch inom utbildningssystemet som ett sätt att åtgärda en historisk orättvisa där kvinnor varit underordnade och män varit överordnade. Men man glömmer då bort vad mäns och kvinnors olika partnerselektion innebär för de utsorterade unga männens framtida livssituation. Dagens generation skolpojkar bär ju rimligen inget ansvar för den brist på jämställdhet som råder, men såsom skolan fungerar i dag kommer en stor grupp av dem att få leva sitt liv som tillhörande gruppen “de dubbelt ratade”.

Talking Heads – Road To Nowhere

Låt oss tala om klassamhället

Jag har litteraturseminarium med studenter och ämnet är tidiga läs- och skrivminnen. Tanken är att vi bär med oss mönster från vår  barndom och att vi antagligen är mer styrda av dessa upplevelser än vi tror. Alla studenter har inte enbart goda minnen av läsning och jag funderar över i vilken mån det är en klassfråga.

Någon menar att det handlar om tid och ork – jag prövar tanken på att det i högre grad rör sig om tradition och kulturellt kapital. Men nu är vi på en lärarutbildning och ska hitta ett förhållningssätt  som fungerar i mötet med barnen och  alltmer ökande krav på språkliga färdigheter. Antagligen äger medelklassen tolkningsföreträdet i skolan – frågan är hur länge det kommer att förbli så?

Ann Heberlein skriver om “Den ängslige klassresenären” i dagens Sydsvenska.

Länk

Tendensen är att driva med en klassresenär som lever i ständig oro för att bli avslöjad och jag anar att våra studenter känner igen sig. Många kommer från arbetarklassen och de har tidigt lärt sig vad som ger poäng i högskolans värld. Här tycker vi böcker är viktigt. Visa mig din bokhylla och jag ska säga vem du är.

Samtidigt finns det något storslaget i medelklassens vision av att allt är möjligt:

Medelklassens förväntan om det perfekta livet, ett perfekt hem och ett lyckat äktenskap och härliga ungar och utvecklande arbete och meningsfull fritid, är tacksam att driva med. Medelklassens självklara förväntan om att ha rätt till en massa saker är lustig och lite fånig. Men när jag ser på mina barn är jag ändå stolt över att ha gett dem just det – en tro på att det finns möjligheter, modet att drömma och hoppas. Det är så mycket som är självklart för dem som aldrig var självklart för mig. Det handlar om pengar, det handlar alltid om pengar, men det handlar också om värderingar, om att tro att man är något, och mest av allt om att våga hoppas och tillåtas att drömma, att veta att man inte är ödesbestämd. Det är en insikt jag önskar alla: det går att bryta mönster, att bli något annat, sig själv.

Fint ska det vara!

Fint ska det vara!

Läs även: Anneli Jordahl: Tyst i klassen

Lyssna samtidigt på: Marianne Faithfull – Working Class Hero

Mildare straff för våld mot barn?

Lyssna på Ekots inslag:

Länk

Nog är det oroande att juristen inte uppfattar propositionen som en skärpning av lagstiftningen.

Ja – det är provocerande för en del föräldrar att barn inte alltid lyder.

Nej – det räcker inte som förmildrande omständighet!

Läs gärna intervjun med Lars H Gustavsson med rubriken: “Jag vill att mina barn ska bli totalt olydiga”

Fler intressanta bilder på temat “blodtörstig bestraffning”:

En oväntad intervju!

Jag har inte så många hjältar, men barnläkaren Lars H Gustafsson hör till dem. I den ojämna kvalitetstidningen Skånska dagbladet publiceras idag en lång och spännande intervju.

Länk

Läs faktarutorna också!

Åtta budord från Lars H Gustafsson:

Tro alltid barnet om gott! Utgå ifrån att barnet vill dig väl och gör vad det kan för att samarbeta!

Ge barnet en stund varje dag då du är absolut närvarande och har hur mycket tid som helst! Finn en återkommande stund, till exempel strax innan barnet somnar, och låt den bli helig!

Läs, berätta och sjung! Läs för barnet varje dag! Berätta egna sagor, historien om dig själv och om hur det var när barnet var litet! Sjung de sånger du hörde som barn – och gärna några nya!

Lek – och låt barnet leka! Lek gärna tillsammans med barnet, men låt det också leka och fantisera på egen hand! Ge det en koja att gömma sig i och en “storsten” att klättra upp på!

Respektera ditt barns integritet! Erkänn barnets rätt att ha sina tankar och drömmar i fred! Kräv inte full insyn i barnets liv, minnen och framtidsplaner! Läs aldrig barnets brev eller dagbok!

Ha så få fasta regler som möjligt – men gott om tålamod! Skilj mellan det du vill bestämma, det som barnet ska få bestämma och det som ni ska besluta gemensamt! Låt barnet få göra misstag och lita på att det lär av sina erfarenheter!

Bevaka barnets rätt till en känsla av värdighet och värde! Använd aldrig bestraffningar som kan kränka barnet, och låt ingen annan göra det heller! Be om förlåtelse om du gör bort dig!

Öppna ditt hem, bry dig om barnets kompisar och engagera dig i vad som händer i förskolan och skolan!
Lär känna och respektera andra barn än ditt eget så kommer du att bli känd och respekterad tillbaka.

Påsken hinner ifatt mig

Jag försöker förbereda mig för en kort och intensiv arbetsvecka. Arvo Pärts musik drar ner mig i en eftertanke som jag vill kalla långfredagsmässig. När högtiden befrias från religiös barlast framträder något stillastående och väntande som jag behöver påminnas om.

Nio minuter av nödvändig tveksamhet:

Arvo Pärt – Spiegel Im Spiegel spotify

Nördar från förr

Förstora! Verkligen!

Det okynniga samlandet har djupa rötter. Majblommor är en klassisk genre och de var vackrare förr. Tänk att gå ett helt år och vänta på nästa objekt!

Läs förklaringen:

Idag är det inte längre ett manligt privilegium att begrava sig i ett intresse. Tidningen Bang gör ett temanummer om ämnet.

Länk