Vi arbetar med begreppet ledarskap och jag läser Svd understreckare om dr Lütz med visst intresse (länk)
Boken öppnar förresten med att slå fast att Hitler var just normal, monstruöst normal. Icke psykiskt sjuk. Liksom Stalin.
Att beskriva diktatorer som dessa som galna är att banalisera de historiska katastrofer som hör ihop med deras namn, skriver Lütz. Det var bland annat uthållig målmedvetenhet och brutal effektivitet som gjorde deras förbrytelser möjliga; ingen psykiskt sjuk är i stånd till något liknande, menar han. Illgärningarna var onda, och avskyvärda, helt enkelt.
För den klarsynte dr. Lütz är normal för övrigt något av ett skymford.
Lärarutbildningen försöker hantera spänningen mellan normalitet och normativitet på ett ganska naivt sätt. Myten om den “gode läraren” reproducerar sig själv i betygskriterier och VFU-tradition.






Kim Larsens barnskiva är lysande och jag ser fram emot att plåga studenter med min hemmagjorda tevedanska.
