Jag råkade skriva ett lättsinnigt inlägg om kronprinsessans svartvita vuokkoinspirerade klänning på den danska drottningens 70-årsdag. Plötsligt har min seriösa politiska och pedagogiska blogg förvandlats till en modeblogg. Jag ser fram emot inbjudningar till cocktailpartyn och är osäker på hur jag ska hantera alla gratiskavajer?
Jag är omgiven av Jane Austenälskare och är själv barnsligt förtjust i frågesporter. Svenska dagbladets quiz var inte så bra för självförtroendet.
Det borde finnas en gräns för hur många gånger en människa får se Stolthet och fördomar. Mitt förhållande till Colin Firth är en smula kluvet. Samtidigt tror jag att han har skapat en viss förståelse för att det händer saker under ytan hos oss män…
33 argument att läsa Austen redovisas i en ny bok.
Länk
Många av bidragsförfattarna menar att det som fascinerar i Austens romaner är de levande och tidlösa beskrivningarna av uppträdanden, besvärliga valsituationer och komplikationer i umgänget människor emellan, vilka återges utan de metafysiska implikationer som en Proust eller Dostojevskij har att erbjuda. Vi har därför, så att säga, i våra dagliga liv oftare anledning att fråga oss vad Elizabeth eller Emma skulle ha gjort i en viss situation, inte Marcel eller furst Mysjkin. Det är därför inte så konstigt att så många bidrag uppehåller sig vid det sociala spelet och ”uppträdandets grammatik” (CS Lewis) i Austens romaner.
Argumenten mot överdriven läsning av skönlitteratur redovisar Austen själv i Northanger Abbey:
Vår bostadsrättförening har sin årliga städning och den hyrda containern fylls snabbt. Någon har bytt livsstil.
Parkeringshuset Neptunus uppfart. Mer metall än så såg jag inte idag.
På andra sidan uppfarten löper ett stuprör. Här brukar fiskmåsarna bygga bo.
Mer fototriss
Jag är nog den minst modeintresserade person ni kan tänka er och mitt engagemang i kungafamiljen pendlar mellan likgiltighet och öppen fientlighet. Därför är jag djupt förvånad över att jag är beredd att kasta alla åsikter överbord – bara för att Victoria har lyckats hitta en vacker klänning:
Jag lovar att min rapportering från bröllopet kommer vara ytterst kortfattad. Betrakta detta blogginlägg som en olyckshändelse.
Jag läser senaste numret av Lärarnas tidning och njuter av att känna igen mig i Anne-Marie Körlings ord om hur det är att blogga.
Bristen på verkliga pedagogiska samtal förde mig ut på nätet. Mitt första trevande blogginlägg föddes ur min vilja att kommunicera mitt yrke och berätta om det som sker inifrån skolan. Mina små, små ord skrevs inte på ett vitt papper utan ut i ett diffust och obekant svart hål. Jag skrev och tryckte på publicera. Ett knapptryck ifrån och jag var bloggare. Men vem som skulle läsa hos mig, med vilka jag skulle gå i dialog och vilka kunskaper jag skulle berikas med ? Om detta visste jag ingenting.
Nu, några bloggår senare, ingår jag i pedagogiska diskussioner, är i dialog med många läsare, skrivande tänkare, praktiker och med en mångfald av perspektiv.
Jag har genom sociala verktyg blivit inkluderad i ett stort utvidgat kollegium där frågorna är många, diskussionerna stora, och där jag själv kan välja vilket fokus jag vill utveckla, läsa om och delta i.
Jag minns den första tidens misstänksamhet och trevande försök att testa gränser. Hur privat ville jag vara? Hur närgånget kunde jag kritisera den egna verksamheten?
Nu, efter snart 2000 inlägg, tänker jag att misstagen har varit förvånansvärt få. Jag tror att bloggen har gjort mig professionellare – om vi använder ordet i betydelsen “yrkesmässigt engagerad”. Den neutralt distanserade lärarrollen intresserar mig inte.
Nästa gång någon frågar om jag är “den där bloggaren?” kommer jag att ta det som en komplimang och foga denna identitet till mina övriga.
Om att synliggöra gränser
P.S. Missa inte de övriga artiklarna om IT och sociala medier i Lärarnas tidning #7 2010
Jag har haft en vecka fylld av studentbesök och är en aning utmattad av alla intryck. De stora skolpolitiska striderna sipprar ner till förskolan och jag möter lokala tolkningar av vad som menas med att betona kunskapsuppdraget. Hur viktigt är det att barnen tränas i läskunnighet? Den där lekfulla lustfyllda vägen som alla talar om – finns den?
Jag är orolig över att ivriga förskollärare vänjer barnen vid att inte förstå. De här första mötena med bokstäverna är känsliga och det är lätt att pedagogen faller för frestelsen att leka skola.
Så just idag är jag kritisk till det som skulle kunna kallas “Tidig läs och skrivlek”. Ändå vet jag att det kan fungera fantastiskt bra!
Se två filmer om metoden:
Jag är inte helt uppladdad inför fotbolls-VM i Sydafrika och gör därför ett krampaktigt att komma i stämning genom att sjunga med i de väldigt disparata nationalsångerna. På den här skivan är det en smula folkloristiska syntversioner. Går det att utläsa något om nationalkaraktären genom att lyssna på de här melodierna? En del är parodiskt operettmässiga – andra uppenbart krigiska.
Orchestra – Inno Di Mameli (National Anthem of Italy)
Jag hoppas att rätt låt vinner, fast nu när Sovjet inte längre finns är det svårt att välja vilken.
Risken är stor att det blir frågesport – allmänheten är varnad.
Frågan om hur rektorerna ska förhålla sig till Sverigedemokraternas önskan om att debattera med andra partier är inte lätt. Idag är det upp till varje rektor att bestämma vilka partier som är rumsrena. Länk, DN
Många rektorer har också svängt sedan förra valet. När Lärarnas tidning inför valet 2006 gick ut med en enkät till 100 rektorer med frågan om de tänkte släppa in SD på sin skola, svarade bara knappt 30 rektorer ja. När samma tidning gjorde samma enkät inför det här valet, svarade 62 rektorer ja. Bara 18 tänkte vägra SD tillträde.
Även de politiska partierna har luckrat upp sitt motstånd:
Vid förra valet pressade de etablerade ungdomsförbunden skolorna att inte bjuda in Sverigedemokraternas ungdomsförbund, SDU, till debatter. Om SDU var inbjudna så vägrade SSU, Grön ungdom, KDU och Ung vänster att komma. Flera gånger slutade deras ultimatum med att SDU inte bjöds in.
Bara Ung vänster har fortfarande som princip att vägra debattera med SDU.
Jag tror inte att det i längden går att stänga ute SD från den politiska arenan. Mest undrande är jag över att Ung vänster bjuder SD på martyrpoäng. Det är inte så länge sedan de övriga partierna betraktade kommunisterna med samma misstänksamhet när det gällde demokratifrågan.
Uppdatering Länk
Uppdatering2: Länk
Jag har faktiskt bara varit på två riktigt bra konserter de senaste åren, Martha Wainwright på KB och brodern Rufus på Ystads teater.
Håkan Engström skriver en tvekande recension om Rufus senaste skiva och jag kanske håller med. Samtidigt är det svårt att inte falla för mannen som låter rösten sväva ut och fylla rummet – obekymrad om sådant som måttlighet och god smak. Han är för mycket och skivan handlar delvis om sorgen efter mamman som dog i höstas. Vad kan man säga mer än… oemotståndligt?
Tysta tankar 