Frågan om visionernas betydelse tränger sig på. Jag vill jobba inom en lärarutbildning med sammanhållen gemensam idé om skolans uppgift. När jag började på Malmö högskola fanns en romantisk föreställning om “vår modell” och det förekom ideologiska övertoner i debatten. Slagorden om “reflekterande praktiker” fungerade faktiskt och vi var stolta bärare av visionen. Kanske för stolta.
Nu monteras landets lärarutbildningar ner och ersätts ofta av kanslier som hanterar ett köpochsäljsystem mellan institutioner, områden, fakulteter och enheter. I framtiden renodlas marknadstänkandet inom högskolorna och jag är orolig för att de korta kurser som studenter erbjuds inte hålls samman av en pedagogisk grundsyn. Kvalitet kommer att mätas som en formell och teknisk storhet. Andel disputerade och antal publikationer känns inte som trygga parametrar att bygga en komplex verksamhet på. Jag skulle hellre se utbildning som “en resa” än “en tur till stormarknaden”, men det finns olika metaforer för att beskriva högskolans uppgift.
I skogen leder sälgen vårens inmarch. Humlorna surrar och firar att vintern är över. Träden runt om står tysta och kala. Det är viktigt att samlas runt något.
Ina Alm gör ett kraftfullt försök att påvisa det ovetenskapliga i regeringens skolpolitik. Den s.k. kunskapsskolan är en retorisk figur som borde förvisas till historiens skräpkammare. Åtminstone tills dess att någon har presenterat en trovärdig definition är begreppet gravt vilseledande. Läs även kommentarerna!
Tysta tankar 
